Relationer, att utmanas och utvecklas, den psykologiska vinsten av att uppleva äventyr tillsammans

Så var det dags för första födelsedagen på resande fot. Vår älskade busunge har blivit fyra! Tiden går snabbt och vid födelsedagar och andra högtider stannar vi ofta upp och tänker tillbaka och minns vad vi firar. Dante som egentligen skulle ha kommit den 11 januari kom med buller och bång med näsan först den 22:a. Vår barnmorska sa att detta var en nyfiken liten krabat som har så bråttom att upptäcka världen så han kommer med ansiktet uppåt (tydligen inte vanligt enligt henne). Sedan den dagen för fyra år sedan har han lärt oss mer om livet och relationer än vad vi någonsin annars hade kunnat lära oss utan honom. Dante är en intelligent kille, uppmärksam för stämningar och hur vi andra har det i familjen. Alltid nyfiken och vill hela tiden lära sig något nytt. Vi är så otroligt tacksamma för att vi får vara hans familj och spendera dagarna med honom och se han utvecklas och växa upp.

Dante har med skräckblandad förtjustning längtat till sin födelsedag. Skräcken i längtan har bestått i Kristers historier om att man vaknar upp med skägg och hår under armarna när man fyller fyra. Lyckligtvis kunde han pusta ut när han vaknade på morgonen för han var fortfarande både skägg- och armhårslös.

När någon av oss fyller år är vi noga med att födelsedagsbarnet får bestämma dagens agenda så gott det är möjligt och undvika telefoner, jobb och annat som stör. Eftersom ryggsäckarna inte växer kan vi inte heller ge mycket leksaker men det gör heller inte så mycket. Vi värderar upplevelser och minnen högre än prylar.

Dagen var sedan innan noga planerad av Dante för att göra mesta möjlig av sin dag. Vi startade med en timma på gymmet där vi lekte tjuv och polis hela bunten. Tjuven (pappa) som stulit en nyckel kunde efter mycket motstånd fångas in och ställas inför rätta som dömde tjuven till fotboja, samhällstjänst och böter.

7 Dante fyller år - 10
Lek på gymmet.

7 Dante fyller år - 11
Frukost

Vi fortsatte vidare till favoritrestaurangen för pannkakor och fruktsmoothies. Mätta och belåtna gav vi oss vidare med bussen till stan där vi började med att besöka affären där Dante valde ut ett flygplan som sin födelsedagspresent. Vi fortsatte vidare till Pizza Hut som var Dantes val av lunch. Till slut kunde vi äntligen träda in i dagens höjdpunkt som vi alla väntat på, leklandet! Några timmar senare behövde vi ta oss hemåt för att inte missa sista bussen hem.

7 Dante fyller år - 9
Leklandet äntligen!

7 Dante fyller år - 8

7 Dante fyller år - 7

7 Dante fyller år - 6

7 Dante fyller år - 5

7 Dante fyller år - 4

7 Dante fyller år - 3

7 Dante fyller år - 2

7 Dante fyller år - 1

Trötta och nöjda lyckades vi hinna med bussen precis, och med fläkten i håret från den öppna bussdörren kunde vi slappna av och betrakatade havet, båtarna och människorna som vi åkte längs med. Väl hemma var det dags för att trycka i oss den där glassen som hade bestämts i förväg. Ingen av barnen åt upp och bad sedan att få gå och lägga sig. Med förvånade föräldrar gjorde familjen sig iordning, läste en god natt-saga och konstaterade att det hade varit en väldigt rolig dag.

Trots minimalt med presenter, inget kalas, tårta eller annat typiskt firande somnade Dante nöjd och belåten. Dagen efter sov vi längre än vanligt och när Dante vaknade upp sa han att han redan längtar till nästa födelsedag. Vi har börjat räkna ner, bara 362 dagar kvar nu….

Den 5 januari 2013 stod vi barfota på en strand och sa ja till varandra för resten av våra liv, genom toppar och dalar, sorg och glädje. Vårt bröllop blev precis som vi hade fantiserat om 5 år tidigare när vi nykära pratade om framtiden. Ett väldigt litet och intimt bröllop barfota på stranden med en enkel kort klänning, blommor i håret och vit linnetröja med uppkavlade ärmar. Havets vågor, solens sken och palmer som vajade i vinden som ackompanjerade ceremoin.

6 bröllop 10
Fyra av våra favoritbilder från bröllopet.

6 bröllop 8

6 bröllop 9

6 bröllop 11

Samma kväll pratade vi också om vad vi ville göra de närmsta fem åren, vad vi ville ha uppnått. Med mycket jobb och en hel del tur ser vi samma dag fem år senare tillbaka på våra år och planer och kan konstatera att vi lyckas med att skaffa två barn tätt, tagit examen båda två, skaffa en fast och stabil inkomst och sist spendera vår femåriga bröllopsdag på en sandstrand med sanden mellan tårna. Alla våra mål är uppfyllda. Hus hade vi redan men det har också hunnit sälja den tillsammans med det mesta andra sakerna vi ägde för att pröva ett helt nytt liv. Vi ligger med andra ord till och med före våra egna planer.

Det som är extra bra för oss som gillar att fira är att dagen efter bröllopsdagen är vår förlovningsdag. Vi diskuterade om detta firas eller inte när man gift sig. Vi kom inte fram till något svar även om vi båda hade känslan av att det inte firas efter man gift sig. Om du vet hur det brukar fungera får du gärna upplysa oss huruvida detta firas eller inte.
Hur som helst fortsatte firandet även dagen efter. Vi kan bara passa på att påpeka att det faktiskt var en slump att bröllopsdagen och förlovningsdagen hamnade efter varandra. Vi insåg det faktiskt först efter att bröllopet var bokat. Så nu behöver ingen ligga sömnlös och fundera över det.

För vårt firande hade vi såklart våra vana trogen ett hotell bokat. Och tydligen inte vilket hotell som helst. Nu finns det en del felaktiga rykten cirkulerandes kring Malins bokningsförmåga. Att hon på något sätt skulle vara lite slarvig eller missa vissa fakta vilket påverkar resrutter en aning. Det stämmer helt enkelt inte. Malin är en excellent resebokare och det kan bevisas här eftersom hon nämligen bokade ett hotellrum som råkade vara en villa till allas förvåning med utedusch och kaklat badkar/pool.

Vi trivdes ganska bra med fantastisk pool, vit sandstrand och egen veranda att slappna av tillsammans på kvällarna och såklart den obligatoriska galet goda frukosten. Vi tycker om mat, japp! Så vi var inte helt nöjda med att lämna vår villa men glada att vi fick spendera och fira våra dagar här.

6 bröllop 5
Nämen, egen villa! Med himla fin utsikt över trädgården och havet!

6 bröllop 6
Vyn från vår utedusch.

6 bröllop 7
Dante är hemskt nöjd med badkar/minipool.

6 bröllop 1
Frukost!

6 bröllop 2
Poolen

6 bröllop 3

6 bröllop 4
Stranden

Klockan 16.00 den 15 november 2007 träffades vi för första gången utanför Kristers lägenhet i Borås. För de som tror på kärlek vid första ögonkastet var det just det, samma dag som Malin klev in i Kristers lägenhet var det för att aldrig mer vilja gå därifrån. Trots att vi bara hade känt varandra i några dagar tackade båda nej till två av de bästa jobberbjudanden vi någonsin fått, båda på varsitt håll i världen. Någonting drog oss samman och samtidigt, utan varandras vetskap tackade vi alltså båda nej för att satsa på en relation som knappt hade börjat. Två veckor senare tog vi flyget till Thailand där vi under en månad hade tid att lära känna varandra bättre.

Under våra tio år har vi hunnit resa, jobba utomlands ihop, utbilda oss, säga ja till varandra för resten av våra liv med sanden mellan tårna på en vit sandstrand i Karibien, skaffa hus (och göra oss av med det). Vi har upplevt upp- och nedgångar, kämpat och njutit, gråtit och skrattat tillsammans. Vår kärlek har också gett oss det finaste och ibland mest plågsammaste vi vet, våra älskade pojkar.

3 bild 8
Kvällsmat på toppen av ett uttorkat vattenfall där vi precis satt upp vårt tält i Thailand 2007.

3 bild 13
3D film i Sydney, 2009.

3 bild 10
Kristers födelsedagspresent, White water rafting i från OS i Sydney, Australien 2009.

3 bild 5
Krister redo att dyka på Gili Trawangan, Indonesien 2010.

3 bild 6
Malins fotbollslag på Gili Trawangan, dyklaget mot lokalbefolkningen, Indonesien 2010.

3 bild 1
Yellowstone National Park, USA, 2011.

3 bild 3
Tur att man har vänner.. I Grand Canyon, USA 2011.

3 bild 2
Solnedgången i Key West, Florida, USA 2011.

3 bild 4
Bröllopsdansen från St. Lucia, Karibien, 2013.

3 bild 14
Milo får en godmorgonpuss av storebror, Preikestolen, Norge 2016.

3 bild 18
Preikestolen, Norge, 2016.

Vi har utvecklats genom åren och två har blivit fyra. Vi är så tacksamman att vi har möjligheten att få uppleva barnens uppväxt, utveckling och glädje tillsammans.

För att fira vad som hände den där kalla novembereftermiddagen för tio år sedan, och att vi fortfarande njuter av varandras sällskap tog vi in på ett ganska lyxigt hotell strax utanför Kuching: Damai Beach Resort. Nu är vi tillbaka från lyx och flärd med lekrum, tre pooler, vackra vyer, sandstrand, grymt god mat, room service med banana splits och chokladshakes och tid att bara var med varandra utan jobb och internet.

Barnen var uppe i det blå med lekrum helt för sig själva, barnpool med rutchkana och infinitypool på höjden med utsikt över havet och horisonten. Hotellfrukost med färsk frukt i mängder och dessutom Disney Channel (!) när vi borstat tänderna. De har varit mer än nöjda och vi kan inte annat än att hålla med. Vi ser redan fram emot vår nästa födelsedag i januari när vi firar vår femåriga bröllopsdag i Vietnam!

Här kommer resans första (färdiga) video, från Damai.

Människorna här på Borneo är väldigt öppna och lätta att prata med och eftersom vi bor med lokalbefolkningen och åker Uber vilket få västerlänningar tydligen gör här så har vi haft möjligheten att träffa några riktigt fina människor. Här är ett axplock av de spännande möten vi haft.

Filmgubben
En 65-årig man med många bollar i luften, bland annat tv-producent och talangscout, bor granne med oss i huset intill. Han bor tillsammans med 4 äldre tonåringar som precis gått ur skolan. Tonåringarna har han hittat från olika delar av Sabah genom olika tävlingar i Beatboxing som han har arrangerat och nu bor de hos honom i väntan på att bli uppäckta i nöjesbranchen. Mannen ville inte att de skulle bo hemma eftersom han var rädd att skulle få något vanligt arbete och deras talanger gå till spillo. Tonåringarna ger oss en privat uppvisning i Beatboxing i poolen där vi träffas. Mannen arbetar även för tillfället med en tv-serie om dödsmarchen genom Sabah under andra världskriget och letade lustigt nog efter en Europeisk kvinna som skulle spela en stupad brittisk soldats hustru letandes efter sin man. Så Malin blev tillfrågad och vem vet, kanske blir hon filmstjärna på Borneo! Malin fick dessutom komplimanger för sin stora näsa, det är tydligen dyrt att köpa sig en så stor näsa här på Borneo så Malin skickar sina djupaste tack till hennes mamma och pappa som gav henne den enorma näsan… :p

stånd melinsung
Vi inser att vi har väldigt lite bilder på de människor vi mött utöver barnens vänner, så vi lägger upp några av dessa bilder. Här är Milo med ”Flickan med den vita t-shirten” (som hon uppenbarligen inte har på sig här) vid hennes släkts stånd som ligger 200 meter från vårt hus.

Indiska mannen på stranden
Varje morgon när vi tränar på stranden möter vi Huang Poh Lo, en äldre man ursprungligen från södra Indien. Han kom till Borneo för 37 år sedan och har bott i Melinsung i 12 år. Han lever ett enkelt liv som konstnär och är enligt egen utsago den enda indiska personen som skriver kinesisk kalligrafi. På hans välfyllda visitkort på ett kontorspapper i A5-format kan vi läsa mer om hans talanger inom kinesisk och arabisk kalligrafi och numera titulerar han sig även som fotograf. Han levde som yngre ett liv med hög materiell standard och gick i kostym till jobbet, ägde ett fint hus och flera bilar men på senare år har han kommit att ångra hans livsstil eftersom han missade sina barns uppväxt. Så precis som vi, sålde han allt utom det nödvändigaste och lever numera ett enkelt liv och ägnar sig åt sin kalligrafi som han säljer på söndagsmarknaden i Kota Kinabalu. Han vägrar sälja över internet eftersom han anser det vara för opersonligt, och han spenderar så mycket tid han kan med sitt barnbarn där han försöker att bara vara istället för att göra saker med honom. Varje morgon plockar han en blomma och tar han en promenad på stranden med sin käpp. Med käppen skriver han varje dag en personlig hälsning till en vän och skickar till dem. Det har lett till att han är en väldigt uppskattad vän men har också skapat en hel del svartsjuka men det är, enligt honom, ett problem som ligger hos män som inte tar sig tiden att uppskatta sin partner. Huang komponerar även musik, skriver låtexter och sjunger, och har komponerat en egen ringsignal kallad ”Hello hello”.

milo marknad
Milo på nattmarknaden med en av alla hans beundrarinnor.

Ubermannen från östkusten
Egentligen kommer han från Lahad Datu som ligger på östkusten men träffade sin stora kärlek och flyttade till Kota Kinabalu. Tillsammans har de en son som är lika gammal som Milo, 2 år. Han tycker Kota Kinabalu är för dyrt, dubbla priset än annars i Sabah. Till och med fisk och skaldjur som kommer direkt från båtarna är dyrt vilket han är ganska förargad över. Han saknar sin hemtrakt som var lugnare men tror inte att hans fru vill flytta. Han berättar om lokalbefolkningens teorier om att det är militären och staten som ligger bakom kidnappningarna på östkusten. Hur kan det annars fortfarande förekomma kidnappningar trots att flottan har placerats ut strategist längs hela östkusten? Han är inte heller nöjd med politiken i landet och anser landets styre vara korrupt och att fördela resurserna dåligt. Det blev helt klart ett av de mest intressanta samtalen hittills under den bilresan!

första vännerna
Barnens bästa vänner samlade i poolen.

Universitetsläraren
Denna man i 30-årsåldern kom till Kota Kinabalu från Sandakan på östkusten för att kunna studera på universitetet. Han trivdes i skolans värld och blev efter sina studier universitetslärare i sociala medier och samarbetar med universitet från hela världen.När vi träffade honom var det lov i skolan så han passade på att tjäna lite extrapengar genom att köra för Uber. Han tyckte vårt livsstilsval var fascinerande och bad om att få adressen så han kunde följa oss på vår resa. I och med det har vi vår första Malaysiska följare! Han tyckte mycket om andra länders matkultur eftersom han fått pröva så många olika maträtter genom alla samarbeten med utländska gästlärare. Han hade dock problem med sin mamma som fortfarande bor i Sandakan, på östkusten. Hon var hela tiden orolig för att han inte åt ordentligt och tvingade honom komma till Sandakan regelbundet varje månad för att äta upp sig. Han tyckte hon var lite för tjatig och påstridig men att han vågade inte tacka nej till att hälsa på hos henne eftersom mamman med resterande (stora) familj annars hotade med att komma till Kota Kinabalu för att bo hos honom i några dagar, och det var ju ännu värre..

Restauranggubben
Han äger den lokala restauranger här i området men kommer ursprungligen från Indiens sydkust enbart en halvtimma med flyg från Sri Lanka. Han har bott här i många år och kom hit för att söka lyckan genom att skaffa ett nytt jobb, efter flera år som gästarbetare i Dubai. Han lagar större delen av maten vi äter här och även om han sällan ler gör han ofta tummen upp och kollar att maten smakar bra. Maten är i ärlighetens namn ganska ensidig och tråkig med alldeles för mycket ris och nudlar och för lite grönsaker i vår mening men så är det också priset som i mångt och mycket bestämmer vad människor väljer att äta och ris och nudlar är onekligen det billigaste här. Och varenda restaurang serverar i stort sett samma maträtter. Det vi däremot älskar i den Malaysiska matkulturen är roti som han är i full färd med att göra på bilden nedanför.

IMG_2061

Måndagar är generellt inga bra dagar här på Borneo eftersom det mesta är stängt utom vissa aktiviteter för turister. Så eftersom poolen var stängd i måndags bestämde vi oss för att ta oss till Kota Kinabalu för att se oss omkring i Kota Kinabalus Wetland Centre och spendera eftermiddagen på Tanjung Aru, vad som sägs vara stans finaste strand. När vi på morgonen ska kolla öppettiderna inser vi dock att Wetlands Centre är stängt idag. Tur att det finns fler saker att se, vi planerar snabbt om till att åka till Monsopiad Cultural Village på förmiddagen istället. Sagt och gjort tar vi en Uber och åker dit, strax utanför Kota Kinabalu. Väl där hoppar vi ut och går in för att mötas av en handskriven lapp att just idag har de stängt, öppet imorgon igen. Ingenting stod det på hemsidan om detta, och något frustrerade springer vi ut på gatan igen och jagar Ubern som precis är påväg att åka. Vi bjuds på gratis skjuts in till stan där han släpper oss var vi vill. Trots irritationen för det andra bakslaget känner vi oss tacksamma för vänligheten hos Uberföraren.

Vi ber om att få bli avsläppta vid KK Plaza där alla dykcenter ligger sida vid sida för att kunna boka en tur till senare i veckan. Just när vi hoppar av inser vi att vi blandat ihop KK Plaza med ett annat köpcenter. Med andra ord, det är bara att börja gå. Med barnen på axlarna börjar vi knata uppåt stan i tropisk hetta för att nå dykcentren. Äntligen där kan vi till slut boka våra efterlängtade dykturer. Det blir sammanlagt sex dyk fördelade på två dagsturer, där en av oss ska dyka medan den andra andra badar och bygger sandslott med barnen på en av öarna utanför kusten, med byte vid den gemensamma lunchen.

Glada i hågen går vi ut för att åka till stranden och möts av en himmel mörkare än natten och regnet öser ner. Inget vidare badväder med andra ord, vi mumlar återigen något tyst och beger oss in köpcentret igen i skydd mot regnet och på jakt efter en ny gorillapod istället för att ersätta vår gamla Ullaredsvariant som gett upp. Vi hittar en ny till ett rimligt pris och nu har regnet och mörkret gett sig iväg och solen börjar åter leta sig fram. Det är eftermiddag men vi bestämmer oss ändå för att åka till Perdana Park som ligger nära stranden för att leka lite på lekplatsen i alla fall. Vem vet, det kanske blir ett dopp på den fina stranden som vi hört så mycket gott om ändå?

Vi kanske har haft tur (eller bara alltid verkat väldigt hjälplösa och handfallna), men hittills har vi fått ett fantastiskt intryck av människorna häromkring. Genuint hjälpsamma, intresserade och välvilliga, utan att förvänta sig något i gengäld.

Vi hoppar ur Ubern, önskar honom en trevlig eftermiddag och ser honom försvinna in mot stadens centrum igen när Dante frågar var vi lagt ryggsäcken. Vi inser direkt att ryggsäcken ligger kvar i bilen med bland annat vår kamera, Gimball, GoPro, vår nya gorillapod och inte minst nyckeln hem! Tack och lov har Krister mobilen och bankkortet på sig. Vi försöker ringa Uber som kopplar oss till fel bilförare. Vi försöker igen och igen och igen, men kommer bara till telefonsvarare. Ju längre tiden går desto mer inser vi att våra prylar sannolikt är borta för alltid. Vi går till vakten vid parken och ber om hjälp. De är mer än bara hjälpsamma och lyssnar på meddelandena på telefonen som stundvis är på Bahasa Malaysia (officiella språket). Efter en stund utan framgång åker två av dem och skjutsar oss till polisstationen och hjälper oss med en anmälan. Det tar en bra stund på polisstationen och eftersom vi inte har det fullständiga registreringsnumret på bilen (det kan man tydligen bara se före och under färden) kan polisen inte hjälpa oss utan föreslår att vi åker till Ubercenter för att få hjälp där. Återigen skjutsas vi genom stan och under tiden får vi en intressant pratstund med vad som visar sig vara Perdana Parks Manager som vill studera Human Resources i Europa. Han kör oss gärna etersom han ska jobba över idag för att kunna börja senare dagen efter, och han var dessutom trött på parken och åkte gärna ut och gjorde något annat en stund. Han har ganska bra koll på skandinavien och vill väldigt gärna se snö och helst av allt vill han arbeta med HR inom försvarsmakten i Malaysia. Han har dock fått avslag pga. överkvalifikation. Under bilfärden ringer hans telefon där vakten berättar att Uberföraren kommit tillbaka med våra prylar. Vi kan pusta ut, lyckan är gjord! Vi vänder och får tillbaka ryggsäcken, Park Managern åker själv tillbaka till polisstationen för att ta tillbaka anmälen medan han rekommenderar oss att stanna för att titta på musikfontänen som slås på vid 19. Vi är evigt tacksamma för hans och alla andras ovärdeliga hjälp. Vi byter facebook och ber honom höra av sig om han någon gång kommer till Sverige. Vi kanske har haft tur (eller bara alltid verkat väldigt hjälplösa och handfallna), men hittills har vi fått ett fantastiskt intryck av människorna häromkring. Genuint hjälpsamma, intresserade och välvilliga, utan att förvänta sig något i gengäld.

Klockan är redan 17 och vi har fortfarande inte hunnit leka någonting så vi går mot lekplatsen där barnen välförtjänt kan leka av sig en stund, och tar en promenad runt dammen i parken som är gjord för lek och träning med löpspår, två lekplatser, två utegym och gratis dricksvatten. I dammen simmade också sköldpaddor och fiskar som var minst lika spännande som lekplatsen. Efter en bit mat var klockan strax sju och vi satte oss för att betrakta fontänen som slogs igång tillsammans med musik och lampor i olika färger.

PERDANA PARK lekplats

Perdana park lekplats2

sunset of Perdaana
Solnedgång i Perdana Park

musical fontain
Perdana Park Musical Fountain

musical o´fountain

Mäktigt tycker vi alla och tar sedan en Uber hem till lägenheten i Melinsung, denna gången med ryggsäcken i knät hela färden hem. Barnen somnar snabbt i bilen efter en lång dag och vi kan bära in dem och lägga dem utan att de vaknar.

Dagen bjöd på många bakslag men trots alla besvikelser väger alla trevliga människor och deras enorma hjälpsamhet över allt. Människorna på Borneo besitter en enorm värme för andra och vi är så lyckliga att vi får ta del av den.