Måndagar är generellt inga bra dagar här på Borneo eftersom det mesta är stängt utom vissa aktiviteter för turister. Så eftersom poolen var stängd i måndags bestämde vi oss för att ta oss till Kota Kinabalu för att se oss omkring i Kota Kinabalus Wetland Centre och spendera eftermiddagen på Tanjung Aru, vad som sägs vara stans finaste strand. När vi på morgonen ska kolla öppettiderna inser vi dock att Wetlands Centre är stängt idag. Tur att det finns fler saker att se, vi planerar snabbt om till att åka till Monsopiad Cultural Village på förmiddagen istället. Sagt och gjort tar vi en Uber och åker dit, strax utanför Kota Kinabalu. Väl där hoppar vi ut och går in för att mötas av en handskriven lapp att just idag har de stängt, öppet imorgon igen. Ingenting stod det på hemsidan om detta, och något frustrerade springer vi ut på gatan igen och jagar Ubern som precis är påväg att åka. Vi bjuds på gratis skjuts in till stan där han släpper oss var vi vill. Trots irritationen för det andra bakslaget känner vi oss tacksamma för vänligheten hos Uberföraren.

Vi ber om att få bli avsläppta vid KK Plaza där alla dykcenter ligger sida vid sida för att kunna boka en tur till senare i veckan. Just när vi hoppar av inser vi att vi blandat ihop KK Plaza med ett annat köpcenter. Med andra ord, det är bara att börja gå. Med barnen på axlarna börjar vi knata uppåt stan i tropisk hetta för att nå dykcentren. Äntligen där kan vi till slut boka våra efterlängtade dykturer. Det blir sammanlagt sex dyk fördelade på två dagsturer, där en av oss ska dyka medan den andra andra badar och bygger sandslott med barnen på en av öarna utanför kusten, med byte vid den gemensamma lunchen.

Glada i hågen går vi ut för att åka till stranden och möts av en himmel mörkare än natten och regnet öser ner. Inget vidare badväder med andra ord, vi mumlar återigen något tyst och beger oss in köpcentret igen i skydd mot regnet och på jakt efter en ny gorillapod istället för att ersätta vår gamla Ullaredsvariant som gett upp. Vi hittar en ny till ett rimligt pris och nu har regnet och mörkret gett sig iväg och solen börjar åter leta sig fram. Det är eftermiddag men vi bestämmer oss ändå för att åka till Perdana Park som ligger nära stranden för att leka lite på lekplatsen i alla fall. Vem vet, det kanske blir ett dopp på den fina stranden som vi hört så mycket gott om ändå?

Vi kanske har haft tur (eller bara alltid verkat väldigt hjälplösa och handfallna), men hittills har vi fått ett fantastiskt intryck av människorna häromkring. Genuint hjälpsamma, intresserade och välvilliga, utan att förvänta sig något i gengäld.

Vi hoppar ur Ubern, önskar honom en trevlig eftermiddag och ser honom försvinna in mot stadens centrum igen när Dante frågar var vi lagt ryggsäcken. Vi inser direkt att ryggsäcken ligger kvar i bilen med bland annat vår kamera, Gimball, GoPro, vår nya gorillapod och inte minst nyckeln hem! Tack och lov har Krister mobilen och bankkortet på sig. Vi försöker ringa Uber som kopplar oss till fel bilförare. Vi försöker igen och igen och igen, men kommer bara till telefonsvarare. Ju längre tiden går desto mer inser vi att våra prylar sannolikt är borta för alltid. Vi går till vakten vid parken och ber om hjälp. De är mer än bara hjälpsamma och lyssnar på meddelandena på telefonen som stundvis är på Bahasa Malaysia (officiella språket). Efter en stund utan framgång åker två av dem och skjutsar oss till polisstationen och hjälper oss med en anmälan. Det tar en bra stund på polisstationen och eftersom vi inte har det fullständiga registreringsnumret på bilen (det kan man tydligen bara se före och under färden) kan polisen inte hjälpa oss utan föreslår att vi åker till Ubercenter för att få hjälp där. Återigen skjutsas vi genom stan och under tiden får vi en intressant pratstund med vad som visar sig vara Perdana Parks Manager som vill studera Human Resources i Europa. Han kör oss gärna etersom han ska jobba över idag för att kunna börja senare dagen efter, och han var dessutom trött på parken och åkte gärna ut och gjorde något annat en stund. Han har ganska bra koll på skandinavien och vill väldigt gärna se snö och helst av allt vill han arbeta med HR inom försvarsmakten i Malaysia. Han har dock fått avslag pga. överkvalifikation. Under bilfärden ringer hans telefon där vakten berättar att Uberföraren kommit tillbaka med våra prylar. Vi kan pusta ut, lyckan är gjord! Vi vänder och får tillbaka ryggsäcken, Park Managern åker själv tillbaka till polisstationen för att ta tillbaka anmälen medan han rekommenderar oss att stanna för att titta på musikfontänen som slås på vid 19. Vi är evigt tacksamma för hans och alla andras ovärdeliga hjälp. Vi byter facebook och ber honom höra av sig om han någon gång kommer till Sverige. Vi kanske har haft tur (eller bara alltid verkat väldigt hjälplösa och handfallna), men hittills har vi fått ett fantastiskt intryck av människorna häromkring. Genuint hjälpsamma, intresserade och välvilliga, utan att förvänta sig något i gengäld.

Klockan är redan 17 och vi har fortfarande inte hunnit leka någonting så vi går mot lekplatsen där barnen välförtjänt kan leka av sig en stund, och tar en promenad runt dammen i parken som är gjord för lek och träning med löpspår, två lekplatser, två utegym och gratis dricksvatten. I dammen simmade också sköldpaddor och fiskar som var minst lika spännande som lekplatsen. Efter en bit mat var klockan strax sju och vi satte oss för att betrakta fontänen som slogs igång tillsammans med musik och lampor i olika färger.

PERDANA PARK lekplats

Perdana park lekplats2

sunset of Perdaana
Solnedgång i Perdana Park

musical fontain
Perdana Park Musical Fountain

musical o´fountain

Mäktigt tycker vi alla och tar sedan en Uber hem till lägenheten i Melinsung, denna gången med ryggsäcken i knät hela färden hem. Barnen somnar snabbt i bilen efter en lång dag och vi kan bära in dem och lägga dem utan att de vaknar.

Dagen bjöd på många bakslag men trots alla besvikelser väger alla trevliga människor och deras enorma hjälpsamhet över allt. Människorna på Borneo besitter en enorm värme för andra och vi är så lyckliga att vi får ta del av den.

Vi är precis hemkomna från en tredagarstur i Poring som ligger i Borneos inland mitt bland höga berg, djupa dalar och regnskog så långt ögat kan nå. Poring är känt för sina varma källor, men själva källorna var faktiskt en riktig besvikelse. De varma källorna bestod av ett badkar med varmvatten. De övriga två pooler kändes mer som att bada med isbjörnar i Arktis. Det kalla vattnet hindrade dock inte Dante som tyckte det var superkul eftersom det fanns en rutschkana. Med resterande huttrande familjemedlemmar vid sin sida blev det ett antal åkturer innan läpparna blev blå även på honom och vi fick gå upp och värma oss.

poring rutschkanepool
Iskalla pooler i Poring Hot Springs.

poring armhävningar
Armhävningar för att få upp värmen och kunna åka några gånger till.

I Poring fanns även en Tree Top Walk uppe bland trätopparna där vi fick se regnskogen från en helt annan vinkel. Dante och Milo som inte ännu förstått det här med höjdrädsla traskade på i deras takt. Jag (Malin) som är höjdrädd insåg plötsligt, när jag tagit första steget ut på den vajande plankan som sitter fast i några bamburör och rep, att jag är höjdrädd. Igen. Det här är alltså inte första gången jag gjort samma upptäckt om mig själv. Efter två bungyjumps och två Tree Top Walks i bagaget borde jag veta bättre men nu står jag där och inspekterar konstruktionen på bron mellan träden vilket inte gör situationen bättre. Med målet att komma fram utan att bli helt paralyserad eller dö och dessutom inte visa något för barnen är lättare sagt än gjort. Med Dante som springer i förväg och gör att bron vajar mer än nödvändigt och Milo som går lika långsamt som en snigel för att betrakta vyn blir vandringen något av en tortyr. Allt medan svetten lackar på mig står Krister och försöker filma och fotografera spektaklet så gott han kan. Väl nere på skakiga ben och med spralliga barn kunde jag äntligen pusta ut och konstatera att jag än en gång lurat döden och får leva ännu en dag.

tree top walk familjen

Tree top Walk Milo
Milo springandes i Porings Tree Top Walk.

Vi tog även en liten vandring ut till ett vattenfall. Vi gjorde dock misstaget att börja prata om vilka djur som finns i djungeln och tigrar kom på tal. Efter detta vägrade Dante gå mer och ville enbart bli buren. Efter en lång dag antog vi att han var trött så han fick som han ville. Det var först när vi kom fram till vattenfallet som han blev helt otröstlig så fort vi satte ner honom på marken och efter att ha lugnat ner sig och vi hade pratat igenom det hella insåg vi att han var totalt livrädd för tigrar och vågade därför inte gå själv. Efter att ha rett ut att tigrar inte finns här kunde vi äntligen njuta lite av vattenfallet innan det var dags att gå hemåt igen (på axlarna, för säkerhets skull).

vandring i regnskog
På väg till vattenfallet (och på vakt mot tigrar).

vattenfall
Kipungit vattenfall.

I Poring bodde vi på ett fantastiskt guesthouse inne i regnskogen en liten bit från källorna. Guesthouset ägdes av en gammal professor i statsvetenskap och hans fru som nu gått i pension. Paret var otroligt vänliga och körde oss till och från källorna. De visade oss runt i deras oas till trädgård och pekade ut bananträd, papayaträd, kokospalmer och kakaoplantor. De hade även frigående höns, kaniner, katter, hundar och fiskar som barnen till deras stora förtjusning fick mata. De odlade orkideer från kokosnötter hängandes från taket och olika örter i avskalade bamburör. För den som ska till Poring kan vi varmt rekommendera Kinabalu Poring Vacation Lodge. Ja, vi vet. Facebook och marknadsföring kanske inte är det gamla parets starkaste sida, men det är riktgt mysigt i verkligheten!

poring hotel

gunga poring
Gungor i trädgården!

Det var enkelt att ta sig till Poring men inte lika enkelt att ta sig hem. En Uber är aldrig långt bort från var vi bor, och den drygt tre timmar långa resan kostade oss blott RM 130 (ca 235 kr). Kring Poring finns dock inte Uber, så det fick bli lite ”mindre tillförlitliga” transportmedel på hemfärden. Det finns även mycket annat att se i området som Kinabalu Park, Borneos enda mjölkgård och teodlingar. Trots att det fanns mycket runtomkring valde vi att åka hem eftersom osäkerheten kring hur hemresan skulle bli var för stor. Men kanske kommer det en revansch senare, vi får se. För den som befinner sig i Sabah och vill se området rekommenderar vi att hyra egen bil!

Ett antal myggbett rikare gav vi oss hemåt på morgonen med ägaren som körde oss till byn där vi bytte till minibuss till Kota Kinabalu och därifrån tog vi en taxi hem. Återigen måste vi säga att vi är väldigt stolta över Dante och Milo som utan problem packar sina ryggsäckar och ser fram emot ”äventyret att resa” som Dante säger. De tar på sig sina ryggsäckar och utan minsta problem hänger med på allt, sover i konstiga ställningar när de behöver, ber om mat och vatten när de behöver och tar intresserat in allt som händer runtomkring. Det är som om de kommer in i någon sorts ”resmode” där allt blir intressant och spännande. Väl hemma kunde vi ta ett välförtjänt bad i poolen och säga hej till barnens kompisar, Urgina, Jassir och Adam, tre kusiner som barnen kommit att fästa sig vid.

poring milo guesthouse
Ryggsäcken på, dags att bege sig hemåt.

Det tog tre försök att lyckas komma iväg på vår första utflykt, skyfall och feber har satt käppar i hjulen under veckan men skam den som ger sig! Vår första utflykt på Borneo gick till Lok Kawi Wildlife Park, en djurpark med mestadels inhemska djur och några från kringliggande länder.

Lok Kawi

Parken var ganska lagom för familjer med små barn, det tog ungefär 4 timmar att ta sig igenom i lugnt tempo. I slutet låg också en Botanical Garden som var väl värd ett besök men himlen drog ihop sig och hotade med ett plöstligt skyfall så vi valde att gå tillbaka halvvägs in. En av höjdpunkterna var Gibbonapan som retades med uttrarna nedanför träden. Där stod vi länge och tittade på när apan roade sig med att, hängande från ett träd, böja sig ner och peta på uttrarna som försökte sova. Orangutangerna, pygméelefanterna, solbjörnarna, näsaporna och tigern var också favoriter.

gibbonapa

tiger

Säkerheten var inte riktigt som i djurparker i Sverige där djuren omges av höga stängsel med gott om utrymme mellan människor och djur. Här kom vi riktigt nära djuren med bara centimeter från tigern där vi verkligen kunde se hur stor den faktiskt är och gå strax bredvid elefanterna med ett vanligt staket och en eltråd mellan oss.

Inte heller i parken, som vi trodde var en turistattraktion, såg vi särskilt många turister. Endast fyra stycken och som i vanlig ordning här nere blev vi, fisbleka västerlänningar en större attraktion än djuren hos lokalbefolkningen. Vid orangutangerna stod människor med ryggen mot aporna för att fotografera och filma oss istället. Vi gjorde såklart som alla djur förväntas göra, lite tricks och vinka snällt så människorna blir nöjda. Vi förstår hur djuren känner sig..

milo är apan
Lokalbefolkning som tar kort på Milo som inspekterar diket. Orangutangerna är åt vänster på bilden.

I parken fanns inga lekplatser eller andra saker som distraherade, som så ofta finns på andra djurparker. Här var det full fokus på djuren vilket var riktigt roligt att se. Barnen uppskattade verkligen att titta på och prata om djuren vilket de inte gjort på samma sätt på djurparker i Sverige.
En nackdel var dock att det inte fanns någon mat att köpa inne i parken vilket var synd.

botanical garden 2

IMG_1958

bilen hem
Två trötta äventyrare på väg hem.

Vi hade bra väder under hela besöket men det mulnade på efterhand under dagen och himlen väntade med att öppna sig i sann tropisk anda lagom till att vi var tillbaka vid entrén och väntade på taxi. Under hela färden hem var det ett rejält skyfall men väl hemma hade det slutat regna och vi kunde lugnt beställa lite mat på den lokala restaurangen och sedan ta ett kvällsdopp i poolen till en dramatisk solnedgång innan det var dags för läggning. I poolen fanns också pojkarnas nyfunna vänner, tre kusiner, som alltid kommer och leker med Dante och Milo.

Besöket kostade för hela familjen 50 Ringgit (ca 88 kr) vilket var helt okej för ett besök på djurparken.

Nästa utflykt bär troligtvis av mot Poring Hot Springs och Mount Kinabalu National Park!

Vi börjar installera oss så smått i vår lilla trerumslägenhet strax utanför Papar i norra Borneo. Värmen är påtaglig och bestämmer tempot som är lågt och slumrande i motsats till Sveriges stressiga vardagspussel. Trots att vi bor strax utanför samhället finns det mesta vi behöver här med några små affärer med det mest nödvändiga utbudet. En resturang och ett gatukök finns jämte butikerna som ligger ca 200 meter från vår lägenhet. Även om vi har ett kök köper vi alla måltider förutom mellanmålen på den lokala resturangen. Vår frukost kostar 10 Malaysiska ringgit vilket motsvarar ungefär 18 kronor. Då äter vi varsin Roti vilket är ett typ av tunnbröd med inbakat ägg som man doppar i en sås, och frukt till. Barnen har inte kommit in i den malaysiska maten ännu och vi ger dem den tid de behöver. Vi beställer in olika rätter och låter dem prova det de vill, under tiden får de äta det som de känner sig trygga med och tycker om. Än så länge fungerar nötter, roti, frukt, nudlar, vitt ris, ett fralliknande bröd från butiken och ibland friterade potatisplättar.

Frukosten

Frukosten


meloner

Närmaste välsorterade affär ligger 7 kilometer bort i Papar, dit tar vi en taxi (Uber) för 7 ringgit (13 kr) och kan handla lite mer mat som inte finns i de lokala butikerna.

Storhandlat för första gången

Storhandlat för första gången

I grannskapet har vi två poolområden, den första ca 100 meter bort och den andra ligger ytterligare 100 meter bort. Båda har en barnpool som passar perfekt för barnen där vattnet går till axlarna på Milo som är kortast. Första besöket resulterade i dagens höjdenspunkt för grannskapets barn. Ca 8 barn lekte med Milo som glatt grejade med dem till deras stora förtjusning. Dante var lite mer reserverad men kallar barnen sina kompisar och ville inte gå därifrån när det var dags att gå hem för att lägga sig. Vi badar numera minst en gång om dagen och barnen stortrivs i vattnet. Dante har påbörjat någon självskapad simträning och kan redan ben- och armtagen var för sig, nu gäller det bara att koordinera dem också!

Havet ligger ett stenkast från poolen som har varit helt obefolkad varje gång vi varit där. I havet finns också maneter som vi aktar oss noga för, vilket kanske kan förklara varför det inte blir någon trängsel. Det finns också en liten risk för saltvattenskrokodiler. De håller egentligen till vid träsken men har setts någon gång bada i Papar som ligger några kilometer bort. Vi håller oss därför på mitten av stranden där regnskogen och mangroveträsken inte tränger sig på och vattnet är blått och klart. ;)

dante strand

Det finns också ca sex lekplatser i området men ofta är det lite för varmt för att leka på dem, poolen är populärare. Bostadsområdet vi bor i omringas av regnskog och ibland får vi påhälsning av apor, troligtvis någon sorts makaker, som sitter på lekplatsen precis utanför vårt hus.

Värmen är hög, luftfuktigheten likaså och visst blir vi påverkade. Barnen orkar inte gå lika långt själva och behöver en extra tupplur på dagen. Det mesta är nytt och vi försöker ta det lugnt och inte stressa fram något av barnen, de behöver få vänja sig i sin takt. Dante blir generellt negativ till det mesta när han är trött, så vi försöker att äta när han är pigg och glad och mer redo att testa nya saker. Milo provar enbart det Dante provar och iakttar Dante och hans val noga. Människorna är väldigt vänliga och anser oss vara ganska exotiska och många vill gärna röra och klappa barnen, något som Dante inte alltid uppskattar. Han har fritt tillträde att sitta i famnen så att han kan krama oss och hålla sig undan när det blir för mycket. Milo är mer öppen men sitter gärna också i famnen när det blir för mycket. Det är spännande att bo i ett område med enbart lokalbefolkning. Sedan vi kom till Borneo har vi inte sedan vi lämnade flygplatsen sett någon turist. Så det finns en ganska stor nyfikenhet på oss och många vänder sig om för att ta en extra titt. Bilar som kör förbi saktar ner för att vinka, och en del hänger ut från balkonger och fönster när vi kommer gående.

Vi har också märkt ett behov hos barnen och speciellt Dante att få leka igenom allt vi gjort. Sedan vi kommit fram har vi ”flugit” otaliga gånger i olika sorters flygplan i lägenheten. Barnen är också väldigt observanta på att säkerheten är låg här med få (ingen) som använder cykelhjälm, bilbarnstolar existerar inte med små barn som klättrar runt i körande bilar och inga hörselskydd när de trimmar gräset. Skandal! Dante anser det vara väldigt bekymmersamt att mannen som trimmar gräset inte förstår att hans hörsel kan skadas och tycker vi borde ta ett snack med honom..

Det är enkelt att ta sig runt här, trots att det inte finns bussar in till samhället finns det människor som alltid är villiga att köra in oss för 7 ringgit (13 kr för oss alla) och trots att engelskan inte är det officiella språket här är den väldigt utbredd och de flesta talar engelska väldigt väl. Uber och Grab används flitigt här nere, och har hittills fungerat perfekt.

Imorgon väntar vår första riktiga utflykt, till Lok Kawi Wildlife Park!

Vi var inställda på en tuff resa som skulle ta 30 timmar med två små parvlar som inte gillar att sitta still och aldrig flugit förut. Vi hade inför resan försökt förbereda så gott vi kunnat med att titta på youtube-filmer, läsa böcker och prata om flygplan och hur det går till på flygplatsen. Vi har även besökt Landvetter för att se hur det ser ut och se om barnens ryggsäckar får plats i bagageutrymmet (det fick de :P). Men hur mycket vi än försökt förbereda dem om hur det går till finns ingen möjlighet att få en 3- och 2-åring att förstå hur lång tid 30 timmar faktiskt är. Förhagorna var med andra ord många och vi laddade upp med två små ryggsäckar fullpackade med leksaker och favoritkramdjuren. I vår väska hade vi dessutom varsin surfplatta och en full ICA-påse med snacks.

Men oj vad fel vi hade för trots några kämpiga och aningen stressade stunder gick hela resan över all förväntan. Själva resandet blev ett äventyr i sig med två nyfikna barn som ständigt vill veta vad som händer, låter och försiggår.

Vi startade tidigt med att åka från Göteborg 4.30 på tisdag morgon. Väl på Landvetter gick allt nästan lite för smidigt, vi hann knappt leka i leklandet innan det var dags att borda planet till London. Det låg en spänd förväntan i luften och Dante höll hårt i Kristers hand när planet sakta började rulla ut på startbanan. Till vår stora lättnad hade ingen problem med öronen och vi kunde andas ut en aning.

När vi landat på Heathrow var det bråttom att komma på bussen till Gatwick där nästa flyg skulle ta oss till Hongkong och just då vägrade Milo fortsätta gå, han behövde sova. Vi stannade snabbt för att plocka ur bärselen och sätter honom på ryggen där han snabbt somnar. Vidare till bagagebandet och toaletterna och snabbt på en transferbuss mellan flygplatserna som skulle ta en timma. Dante som skött sig exemplariskt somnar direkt på bussen. Vi känner oss tacksamma att barnen ärvt Kristers förmåga att kunna somna var som helst, när som helst och i vilken ställning som helst. Framme i Gatwick halvspringer vi till närmsta restaurang och bokstavligt talat trycker i oss maten, alla utom Dante som inte ville äta alls.

Vi fortsätter i snabb takt till vår gate och inser att vi är sist in på planet. Dante älskar det nya planet med egen TV och han börjar genast med att se Frost, Ice Age, Baby-bossen och Draktränare och har fyra filmer avklarat på bara 20 minuter. Sen hade han tröttnat och vi hade inte ännu lyft. Orosnivån steg en aning.. Vi har ca 12 timmar kvar på detta flyg. Planet lyfter efter en lång väntan och vi kan följa hur vi stiger med kameror som sitter på planets undersida. Så fort vi kommit upp serveras lunch på planet och varken Milo eller Dante äter alls. Som tur var hade vi misstänkt att det kunde hända och den fyllda ICA-kassen med mat kom väl till pass. Dante upptäckte snart spelet Angry Birds och sitter sysselsatt i några timmar. Just det, Krister hinner till och med sova under tiden. Under tiden springer Milo runt och hälsar på personalen och våra grannar, pysslar lite med klistermärken, ritar lite och petar lite på damen på sätet bredvid. Personalen är hela tiden hjälpsamma och ger dem lite extra leksaker, barnhörlurar och extra kakor som de vägrar äta. Efter några timmar släcktes planet ner och de båda somnar snabbt utan ett ljud och vaknar lagom till frukosten men inte heller den vill de äta särskilt mycket av. Vi landar och kan dra en lättnadens suck, det längsta flyget är avklarat och det gick bra!

I Hongkong var det två pigga grabbar som sprang som tokar på de stora ytorna. Med åtta timmarns väntetid kunde vi slappna av och ta det lugnt. Vi hittade en lugn bänkrad och plockade fram leksakerna medan Malin som sov dåligt under resan kunde lägga sig och sova i en knapp timma. Vi åt lunch på Burger King så barnen kunde känna igen sig och få i sig lite mat med en låda med frukt till efterrätt.

15.55 gick sista planet på tre timmar till Kota Kinabalu. En något besviken Dante som hade sett fram emot att spela mer Angry Birds fick nöja sig med vanliga klistermärken. Alla var ganska trötta och vi sov i omgångar så resan gick väldigt snabbt. Vid landningen flög vi förbi ett åskoväder vilket innebar en hel del turbulens och blixtar. Något som kanske skulle kunna vara skrämmande blev återigen spännande och nya frågor och tankar kom fram.

I Kota Kinabalu bytte vi om och möttes av en varm vägg av värme och fukt när vi klev ur flygplatsen men barnen verkade ta det med ro. Regnet hade lugnat sig och vi hoppade in i en taxi till vår lägenhet utanför Papar. Vi kom in 21.30 lokal tid och lade oss så fort vi kunde.

 

3 flyg, 1 buss, 1 taxi, 1 bil och 35 timmar senare är vi framme i vår lägenhet på Borneo!


 

Vi klarade resan och det med bravur, det bevisar återigen hur anpassningsbara barn verkligen är. Under resans gång har Milo använt surfplattan i 10 minuter och Dante inte alls. Vi är just nu så tacksamma för barnens uthållighet och nyfikenhet som verkligen lyst igenom. Vi är så stolta över Dante och Milo som trots trötta ben burit sina ryggsäckar, följt oss och lyssnat när det varit allvar. Trots att de är små kom vi tidigt överens om att när vi säger att det är allvar så lyssnar alla, då är det inte dags för lek. Och som de följt det!

Vårt första intryck av Borneo är den fuktiga värmen, en hjälpsam och trevlig befolkning och att de flesta talar väldigt bra engelska.
Vår fokus just nu är att hitta lite rutiner och komma in i vardagen här, de rutiner som vi haft i Sverige fungerar inte alls här. Vi måste ta en siesta på dagen och träna tidigare på morgonen innan solen står för högt och anpassa maten efter barnen på ett helt annat sätt.

Vi kommer skriva mer om våra första intryck av Borneo i nästa inlägg, tills dess, ha det gott!