Måndagar är generellt inga bra dagar här på Borneo eftersom det mesta är stängt utom vissa aktiviteter för turister. Så eftersom poolen var stängd i måndags bestämde vi oss för att ta oss till Kota Kinabalu för att se oss omkring i Kota Kinabalus Wetland Centre och spendera eftermiddagen på Tanjung Aru, vad som sägs vara stans finaste strand. När vi på morgonen ska kolla öppettiderna inser vi dock att Wetlands Centre är stängt idag. Tur att det finns fler saker att se, vi planerar snabbt om till att åka till Monsopiad Cultural Village på förmiddagen istället. Sagt och gjort tar vi en Uber och åker dit, strax utanför Kota Kinabalu. Väl där hoppar vi ut och går in för att mötas av en handskriven lapp att just idag har de stängt, öppet imorgon igen. Ingenting stod det på hemsidan om detta, och något frustrerade springer vi ut på gatan igen och jagar Ubern som precis är påväg att åka. Vi bjuds på gratis skjuts in till stan där han släpper oss var vi vill. Trots irritationen för det andra bakslaget känner vi oss tacksamma för vänligheten hos Uberföraren.
Vi ber om att få bli avsläppta vid KK Plaza där alla dykcenter ligger sida vid sida för att kunna boka en tur till senare i veckan. Just när vi hoppar av inser vi att vi blandat ihop KK Plaza med ett annat köpcenter. Med andra ord, det är bara att börja gå. Med barnen på axlarna börjar vi knata uppåt stan i tropisk hetta för att nå dykcentren. Äntligen där kan vi till slut boka våra efterlängtade dykturer. Det blir sammanlagt sex dyk fördelade på två dagsturer, där en av oss ska dyka medan den andra andra badar och bygger sandslott med barnen på en av öarna utanför kusten, med byte vid den gemensamma lunchen.
Glada i hågen går vi ut för att åka till stranden och möts av en himmel mörkare än natten och regnet öser ner. Inget vidare badväder med andra ord, vi mumlar återigen något tyst och beger oss in köpcentret igen i skydd mot regnet och på jakt efter en ny gorillapod istället för att ersätta vår gamla Ullaredsvariant som gett upp. Vi hittar en ny till ett rimligt pris och nu har regnet och mörkret gett sig iväg och solen börjar åter leta sig fram. Det är eftermiddag men vi bestämmer oss ändå för att åka till Perdana Park som ligger nära stranden för att leka lite på lekplatsen i alla fall. Vem vet, det kanske blir ett dopp på den fina stranden som vi hört så mycket gott om ändå?
Vi kanske har haft tur (eller bara alltid verkat väldigt hjälplösa och handfallna), men hittills har vi fått ett fantastiskt intryck av människorna häromkring. Genuint hjälpsamma, intresserade och välvilliga, utan att förvänta sig något i gengäld.
Vi hoppar ur Ubern, önskar honom en trevlig eftermiddag och ser honom försvinna in mot stadens centrum igen när Dante frågar var vi lagt ryggsäcken. Vi inser direkt att ryggsäcken ligger kvar i bilen med bland annat vår kamera, Gimball, GoPro, vår nya gorillapod och inte minst nyckeln hem! Tack och lov har Krister mobilen och bankkortet på sig. Vi försöker ringa Uber som kopplar oss till fel bilförare. Vi försöker igen och igen och igen, men kommer bara till telefonsvarare. Ju längre tiden går desto mer inser vi att våra prylar sannolikt är borta för alltid. Vi går till vakten vid parken och ber om hjälp. De är mer än bara hjälpsamma och lyssnar på meddelandena på telefonen som stundvis är på Bahasa Malaysia (officiella språket). Efter en stund utan framgång åker två av dem och skjutsar oss till polisstationen och hjälper oss med en anmälan. Det tar en bra stund på polisstationen och eftersom vi inte har det fullständiga registreringsnumret på bilen (det kan man tydligen bara se före och under färden) kan polisen inte hjälpa oss utan föreslår att vi åker till Ubercenter för att få hjälp där. Återigen skjutsas vi genom stan och under tiden får vi en intressant pratstund med vad som visar sig vara Perdana Parks Manager som vill studera Human Resources i Europa. Han kör oss gärna etersom han ska jobba över idag för att kunna börja senare dagen efter, och han var dessutom trött på parken och åkte gärna ut och gjorde något annat en stund. Han har ganska bra koll på skandinavien och vill väldigt gärna se snö och helst av allt vill han arbeta med HR inom försvarsmakten i Malaysia. Han har dock fått avslag pga. överkvalifikation. Under bilfärden ringer hans telefon där vakten berättar att Uberföraren kommit tillbaka med våra prylar. Vi kan pusta ut, lyckan är gjord! Vi vänder och får tillbaka ryggsäcken, Park Managern åker själv tillbaka till polisstationen för att ta tillbaka anmälen medan han rekommenderar oss att stanna för att titta på musikfontänen som slås på vid 19. Vi är evigt tacksamma för hans och alla andras ovärdeliga hjälp. Vi byter facebook och ber honom höra av sig om han någon gång kommer till Sverige. Vi kanske har haft tur (eller bara alltid verkat väldigt hjälplösa och handfallna), men hittills har vi fått ett fantastiskt intryck av människorna häromkring. Genuint hjälpsamma, intresserade och välvilliga, utan att förvänta sig något i gengäld.
Klockan är redan 17 och vi har fortfarande inte hunnit leka någonting så vi går mot lekplatsen där barnen välförtjänt kan leka av sig en stund, och tar en promenad runt dammen i parken som är gjord för lek och träning med löpspår, två lekplatser, två utegym och gratis dricksvatten. I dammen simmade också sköldpaddor och fiskar som var minst lika spännande som lekplatsen. Efter en bit mat var klockan strax sju och vi satte oss för att betrakta fontänen som slogs igång tillsammans med musik och lampor i olika färger.
Mäktigt tycker vi alla och tar sedan en Uber hem till lägenheten i Melinsung, denna gången med ryggsäcken i knät hela färden hem. Barnen somnar snabbt i bilen efter en lång dag och vi kan bära in dem och lägga dem utan att de vaknar.
Dagen bjöd på många bakslag men trots alla besvikelser väger alla trevliga människor och deras enorma hjälpsamhet över allt. Människorna på Borneo besitter en enorm värme för andra och vi är så lyckliga att vi får ta del av den.