En av de främsta anledningarna till att vi valde att åka till Kuching var faktiskt Bako National Park som ligger strax utanför staden. Parken är ganska speciell, dels för att all Sarawaks fauna kan hittas på den lilla plätt mark Bako har och dels för att den är så oförstörd av människor trots att den ligger så nära staden. De flesta som kommer hit spenderar en dag här men man kan också sova över en natt eller två i deras väldigt enkla hostel för att ha mer tid till vandring. Vandringen görs allra bäst tidigt på morgonen innan det blivit alltför varmt. Då är också flest djur uppe och rör på sig.

Det första vi mötte när vi anlände med båten (det finns inga bilar eller transportmedel i området förutom båtar) var ett vildsvin som letade efter mat vid vattenbrynet. Här lever man verkligen tillsammans med djuren! Första skylten vi möter i nationalparken varnar oss för vilda djur som kan gå till attack (varningsskylten för krokodiler passerade vi redan när vi klev i båten som skulle ta oss hit). Vi stannar upp och pratar lite om hur vi ska bete oss om vi möter olika slags djur. Barnen är väl införstådda med vad som gäller. Hoppas vi i alla fall… Vid incheckningen informerar de oss om att all mat utanför restaurangen är förbjudet, det är oftast då djur attackerar, för att få tag i maten. Och, just det, glöm inte att hela tiden ha dörren låst på rummen, aporna kan nämligen öppna dörrar.

4 bako 1
På väg till Bako!

4 bako
Borneos skäggiga vildsvin.

4 bako 9

4 bako 8

Rummen är spartanska men fungerar för en natt. Vi lämnar våra väskor och beger oss ut på vår första led i förhoppningen om att få se näsapor. Leden visade sig vara allt annat än en enkel promenad i skogen! Stark lutning och plötsliga upp och nedgångar utefter trädens rötter tog verkligen ut sin rätt i 30 grader med fuktig luft och såklart glömde vi bärselarna i Kuching till vårt stora förtret. Vandringen här gjordes med andra ord med vilja, envishet och två små apor som hängde, klängde och satt varhelst på kroppen som var lämpligast i den varierande terrängen.

Dagen efter vaknade vi tidigt för att börja nästa vandring. På väg ut mötte vi en makak och Dante varnade oss andra och sänkte genast sin blick för att undvika ögonkontakt. Om ni kunde förstå den stolthet som sprider sig i bröstet när ens snart 4-åring har koll på rätt beteende vid möte av olika vilda djur och följer instruktioner som en skolbok i skarpt läge. Den känslan är ju bara helt fantastisk!

Vi vandrar förbi ytterligare tre vildsvin som bökar i jorden längs stigen och fortsätter vår vandring inåt regnskogen. Det vajar i träden runtomkring oss och vi hör ljud från apor och fåglar i trädtopparna. Vi viskar till varandra och undrar hur många djur som iakttar oss skogen gömda bland lövverket som vi inte kan se. Plötsligt hoppar en näsapa från en gren till en annan strax intill oss. Vi står länge och kikar efter den men apan är nu försvunnen inne bland lövverket. Vi kommer, drypande av svett, till slut fram till mangroveträsket som var ledens slutmål, undrandes om det finns krokodiler just här, med varningsskyltarna av krokodiler färskt i minnet. Vi höll ett extra öga öppet och klättrade på stenarna för att komma högre upp och se mer. Inga krokodiler syntes till och vi påbörjade så småningom vår vandring tillbaka med nyfikna makaker svingande i träden som våra följeslagare.

4 bako 7
Lederna blir snabbt överbevuxna här i Bako..

4 bako 5
..men vad gör det när man älskar att gå i trappor av alla de slag!

4 bako 3
Vi lyckades inte ta några bra bilder på aporna så ni får hålla tillgodo med oss vid mangroveträsket där vi tar en paus på en av stenarna.

4 bako 4

Att vandra i tropikerna är ingen lek och att vandra med barn, speciellt utan sele var inte helt enkelt, men ack så värt det! Som förälder blir man aningen begränsad i sina val av leder eftersom det är fler människor, viljor och behov att ta hänsyn till. Däremot får man se barnen växa i utmaningen att ta sig vidare tillsammans. Det blir en typ av teambuilding för familjen, och ett rejält träningspass! Dante som gillar att gå i trappor skulle prompt gå själv upp och nerför alla sluttningar, det tar lite extra tid men det är helt klart värt det och en gratis tålamodsövning för oss vuxna.

För er som verkligen gillar trekking och leva nära vilda djur är det hur som haver hit ni ska åka!

4 bako 6
Yes, vi klarade vår vandring!

4 bako 2
Dödar lite tid på stranden innan båten kommer för att ta oss tillbaka.

I Kuching finns också ett rehabiliteringscenter för orangutanger som vi såklart ville besöka. Aporna här är halvvilda precis som i Sepilok men vi varnades innan vi gick in att orangutangerna här inte är som på andra rehabiliteringscenter. Här tränas de att vara mer aggressiva eftersom området har flera olika typer av apor och alla slåss de om samma mat. I skogen finns också tre alfahannar vilket gjorde stämningen mer aggressiv och bråk mellan dem var inte helt ovanligt.

Vädret var ostabilt och regnet öste ner strax innan vi gick in i skogen men vädergudarna hörde vår vädjan och molnen behöll sitt regn under hela vår vistelse i Semenggoh.

Vi fick vandra en kort sträcka i regnskogen med djurvårdare runtomkring oss hela tiden på sin vakt vilket fick oss att inse att det här inte var någon lek. Under den korta promenaden såg vi träden vaja precis bredvid oss och när vi tittar upp ser vi en vuxen orangutang sitta på en gren och betrakta oss medan vi gick förbi.

Väl framme vid den lilla gläntan där vi kunde se orangutangerna komma och ta för sig av maten kom fler än vi förväntat oss. En stor alfahanne, en mamma med en liten bebis på magen, en unge och ett antal olika orangutanger samlades runtomkring i träden för att kanske våga sig fram för en munsbit. Sammnlagt såg vi runt 15 orangutanger vilket var betydligt bättre än väntat. Det händer ibland att inga orangutanger alls visar sig, så vi hade tur!

Jämfört med upplevelsen på Sepiloks Orang Utan Rehabilitation Centre kändes Semenggoh mer genuint och vildare. Sepilok hade en fin boardwalk för turister och ett ganska nytt center där man kunde se Orangutangerna äta och leka i en lekplats. Med andra ord var Sepilok mer anpassat efter turister och makakerna utgjorde hotet för människor medan i Semenggoh var centret utformat efter orangutangerna med människor som besökare på deras villkor.

Ett stort plus var också att Semenggoh (20 RM – 39 kr) låg nära Kuching och var långt mycket mer prisvärt än Sepilok (100 RM – 193 kr).

Att få se vilda djur (okej, halvvilda) är en helt magisk upplevelse, det är något alldeles speciellt att få se dem vara i sitt naturliga habitat utan (alltför mycket) påverkan av människor. Det är en upplevelse som fyller en med vördnad, förundran och respekt som är svår att förklara. Och det är något alldeles extra att se att barn så små som Dante och Milo också kan uppleva det, om än för en kortare stund innan fokus skiftas till annat intressant, såsom stenar på marken..

Orangutan 1
En av alfahannarna.

Orangutan 2
En unge på väg ner till maten.

Orangutan 3
Mamma med sin bebis på magen.

orangutang 4
På väg tillbaka från Semenggoh och diskuterar (leker) om vad vi precis sett.

Klockan 16.00 den 15 november 2007 träffades vi för första gången utanför Kristers lägenhet i Borås. För de som tror på kärlek vid första ögonkastet var det just det, samma dag som Malin klev in i Kristers lägenhet var det för att aldrig mer vilja gå därifrån. Trots att vi bara hade känt varandra i några dagar tackade båda nej till två av de bästa jobberbjudanden vi någonsin fått, båda på varsitt håll i världen. Någonting drog oss samman och samtidigt, utan varandras vetskap tackade vi alltså båda nej för att satsa på en relation som knappt hade börjat. Två veckor senare tog vi flyget till Thailand där vi under en månad hade tid att lära känna varandra bättre.

Under våra tio år har vi hunnit resa, jobba utomlands ihop, utbilda oss, säga ja till varandra för resten av våra liv med sanden mellan tårna på en vit sandstrand i Karibien, skaffa hus (och göra oss av med det). Vi har upplevt upp- och nedgångar, kämpat och njutit, gråtit och skrattat tillsammans. Vår kärlek har också gett oss det finaste och ibland mest plågsammaste vi vet, våra älskade pojkar.

3 bild 8
Kvällsmat på toppen av ett uttorkat vattenfall där vi precis satt upp vårt tält i Thailand 2007.

3 bild 13
3D film i Sydney, 2009.

3 bild 10
Kristers födelsedagspresent, White water rafting i från OS i Sydney, Australien 2009.

3 bild 5
Krister redo att dyka på Gili Trawangan, Indonesien 2010.

3 bild 6
Malins fotbollslag på Gili Trawangan, dyklaget mot lokalbefolkningen, Indonesien 2010.

3 bild 1
Yellowstone National Park, USA, 2011.

3 bild 3
Tur att man har vänner.. I Grand Canyon, USA 2011.

3 bild 2
Solnedgången i Key West, Florida, USA 2011.

3 bild 4
Bröllopsdansen från St. Lucia, Karibien, 2013.

3 bild 14
Milo får en godmorgonpuss av storebror, Preikestolen, Norge 2016.

3 bild 18
Preikestolen, Norge, 2016.

Vi har utvecklats genom åren och två har blivit fyra. Vi är så tacksamman att vi har möjligheten att få uppleva barnens uppväxt, utveckling och glädje tillsammans.

För att fira vad som hände den där kalla novembereftermiddagen för tio år sedan, och att vi fortfarande njuter av varandras sällskap tog vi in på ett ganska lyxigt hotell strax utanför Kuching: Damai Beach Resort. Nu är vi tillbaka från lyx och flärd med lekrum, tre pooler, vackra vyer, sandstrand, grymt god mat, room service med banana splits och chokladshakes och tid att bara var med varandra utan jobb och internet.

Barnen var uppe i det blå med lekrum helt för sig själva, barnpool med rutchkana och infinitypool på höjden med utsikt över havet och horisonten. Hotellfrukost med färsk frukt i mängder och dessutom Disney Channel (!) när vi borstat tänderna. De har varit mer än nöjda och vi kan inte annat än att hålla med. Vi ser redan fram emot vår nästa födelsedag i januari när vi firar vår femåriga bröllopsdag i Vietnam!

Här kommer resans första (färdiga) video, från Damai.

Äntligen har vi fått en liten stund över att skriva ett inlägg igen. Det har varit några intensiva dagar med mycket jobb och flytt från barnvänliga Melingsung till stadslivet i Kuching. Flyget gick 23.30 och vi kunde komma i säng på vårt hotell vid två-tiden på natten. Barnen sov igenom nästan hela resan, från taxin i Melinsung till flygplatsen där de vaknade till liv i någon timma för att återigen gå ner i dvala genom flyget, flygplatsen och taxin till nya hotellet.

Jobbet har tagit fart för Malin som har hållt facebook-lives dagligen i snart två veckor utöver planering och marknadsföring av workshops och föreläsningsar, vilket har tagit tid från bloggen.

2 jobb
Sista ”arbetspasset” i Melinsung

Vi håller fortfarande på att bekanta oss med Kuching som är en otroligt mysig stad med en underbar waterfront med ca 1 kilometer lång promenad längs vattnet med lampor i olika färger som följer sträckan, liksom matstånd och restauranger som gör det livligt och mysigt. Kuching ligger i södra delen av den Malaysiska delen av Borneo. Staden är populär för västerlänningar och lokalbefolkningen höjer inte på ögonbrynen lika mycket som i Kota Kinabalu av att se oss. Vi trivs med variationen av mat som en större stad erbjuder och närheten till alla sevärdheter häromkring. Kuching liknar också vår hemstad Borås lite med all sin gatukonst som går som en röd tråd genom staden. Genom gråa kvarter lyser gatumålningarna upp och gör väggarna levande ända tills man hamnar i nästa kvarter där varje hus är lika färgstark och unik som sin granne.

2 kuching landmark
Kuchings landmärke

2 india street
Färgglada India street i Kuching

2 boattour kuching
Båttur längs floden

2 streetart
Street art

Förutom att se oss omkring i staden har vi besökt uppochnervända huset vilket var riktigt skoj. Eller är vi helt enkelt bara ganska starka och smidiga..?

2 upsidedown1

2 upsidedown 5

2 upsidedown 4

2 upsidedown 3

2 upsidedown 2

2 upside down 6

Så vi har sagt hej då till en underbar tid i Melinsung och Kota Kinabalu och säger hej till Kuching, vi ser fram emot att lära känna dig mer!