Vi börjar installera oss så smått i vår lilla trerumslägenhet strax utanför Papar i norra Borneo. Värmen är påtaglig och bestämmer tempot som är lågt och slumrande i motsats till Sveriges stressiga vardagspussel. Trots att vi bor strax utanför samhället finns det mesta vi behöver här med några små affärer med det mest nödvändiga utbudet. En resturang och ett gatukök finns jämte butikerna som ligger ca 200 meter från vår lägenhet. Även om vi har ett kök köper vi alla måltider förutom mellanmålen på den lokala resturangen. Vår frukost kostar 10 Malaysiska ringgit vilket motsvarar ungefär 18 kronor. Då äter vi varsin Roti vilket är ett typ av tunnbröd med inbakat ägg som man doppar i en sås, och frukt till. Barnen har inte kommit in i den malaysiska maten ännu och vi ger dem den tid de behöver. Vi beställer in olika rätter och låter dem prova det de vill, under tiden får de äta det som de känner sig trygga med och tycker om. Än så länge fungerar nötter, roti, frukt, nudlar, vitt ris, ett fralliknande bröd från butiken och ibland friterade potatisplättar.

Frukosten

Frukosten


meloner

Närmaste välsorterade affär ligger 7 kilometer bort i Papar, dit tar vi en taxi (Uber) för 7 ringgit (13 kr) och kan handla lite mer mat som inte finns i de lokala butikerna.

Storhandlat för första gången

Storhandlat för första gången

I grannskapet har vi två poolområden, den första ca 100 meter bort och den andra ligger ytterligare 100 meter bort. Båda har en barnpool som passar perfekt för barnen där vattnet går till axlarna på Milo som är kortast. Första besöket resulterade i dagens höjdenspunkt för grannskapets barn. Ca 8 barn lekte med Milo som glatt grejade med dem till deras stora förtjusning. Dante var lite mer reserverad men kallar barnen sina kompisar och ville inte gå därifrån när det var dags att gå hem för att lägga sig. Vi badar numera minst en gång om dagen och barnen stortrivs i vattnet. Dante har påbörjat någon självskapad simträning och kan redan ben- och armtagen var för sig, nu gäller det bara att koordinera dem också!

Havet ligger ett stenkast från poolen som har varit helt obefolkad varje gång vi varit där. I havet finns också maneter som vi aktar oss noga för, vilket kanske kan förklara varför det inte blir någon trängsel. Det finns också en liten risk för saltvattenskrokodiler. De håller egentligen till vid träsken men har setts någon gång bada i Papar som ligger några kilometer bort. Vi håller oss därför på mitten av stranden där regnskogen och mangroveträsken inte tränger sig på och vattnet är blått och klart. ;)

dante strand

Det finns också ca sex lekplatser i området men ofta är det lite för varmt för att leka på dem, poolen är populärare. Bostadsområdet vi bor i omringas av regnskog och ibland får vi påhälsning av apor, troligtvis någon sorts makaker, som sitter på lekplatsen precis utanför vårt hus.

Värmen är hög, luftfuktigheten likaså och visst blir vi påverkade. Barnen orkar inte gå lika långt själva och behöver en extra tupplur på dagen. Det mesta är nytt och vi försöker ta det lugnt och inte stressa fram något av barnen, de behöver få vänja sig i sin takt. Dante blir generellt negativ till det mesta när han är trött, så vi försöker att äta när han är pigg och glad och mer redo att testa nya saker. Milo provar enbart det Dante provar och iakttar Dante och hans val noga. Människorna är väldigt vänliga och anser oss vara ganska exotiska och många vill gärna röra och klappa barnen, något som Dante inte alltid uppskattar. Han har fritt tillträde att sitta i famnen så att han kan krama oss och hålla sig undan när det blir för mycket. Milo är mer öppen men sitter gärna också i famnen när det blir för mycket. Det är spännande att bo i ett område med enbart lokalbefolkning. Sedan vi kom till Borneo har vi inte sedan vi lämnade flygplatsen sett någon turist. Så det finns en ganska stor nyfikenhet på oss och många vänder sig om för att ta en extra titt. Bilar som kör förbi saktar ner för att vinka, och en del hänger ut från balkonger och fönster när vi kommer gående.

Vi har också märkt ett behov hos barnen och speciellt Dante att få leka igenom allt vi gjort. Sedan vi kommit fram har vi ”flugit” otaliga gånger i olika sorters flygplan i lägenheten. Barnen är också väldigt observanta på att säkerheten är låg här med få (ingen) som använder cykelhjälm, bilbarnstolar existerar inte med små barn som klättrar runt i körande bilar och inga hörselskydd när de trimmar gräset. Skandal! Dante anser det vara väldigt bekymmersamt att mannen som trimmar gräset inte förstår att hans hörsel kan skadas och tycker vi borde ta ett snack med honom..

Det är enkelt att ta sig runt här, trots att det inte finns bussar in till samhället finns det människor som alltid är villiga att köra in oss för 7 ringgit (13 kr för oss alla) och trots att engelskan inte är det officiella språket här är den väldigt utbredd och de flesta talar engelska väldigt väl. Uber och Grab används flitigt här nere, och har hittills fungerat perfekt.

Imorgon väntar vår första riktiga utflykt, till Lok Kawi Wildlife Park!

Vi var inställda på en tuff resa som skulle ta 30 timmar med två små parvlar som inte gillar att sitta still och aldrig flugit förut. Vi hade inför resan försökt förbereda så gott vi kunnat med att titta på youtube-filmer, läsa böcker och prata om flygplan och hur det går till på flygplatsen. Vi har även besökt Landvetter för att se hur det ser ut och se om barnens ryggsäckar får plats i bagageutrymmet (det fick de :P). Men hur mycket vi än försökt förbereda dem om hur det går till finns ingen möjlighet att få en 3- och 2-åring att förstå hur lång tid 30 timmar faktiskt är. Förhagorna var med andra ord många och vi laddade upp med två små ryggsäckar fullpackade med leksaker och favoritkramdjuren. I vår väska hade vi dessutom varsin surfplatta och en full ICA-påse med snacks.

Men oj vad fel vi hade för trots några kämpiga och aningen stressade stunder gick hela resan över all förväntan. Själva resandet blev ett äventyr i sig med två nyfikna barn som ständigt vill veta vad som händer, låter och försiggår.

Vi startade tidigt med att åka från Göteborg 4.30 på tisdag morgon. Väl på Landvetter gick allt nästan lite för smidigt, vi hann knappt leka i leklandet innan det var dags att borda planet till London. Det låg en spänd förväntan i luften och Dante höll hårt i Kristers hand när planet sakta började rulla ut på startbanan. Till vår stora lättnad hade ingen problem med öronen och vi kunde andas ut en aning.

När vi landat på Heathrow var det bråttom att komma på bussen till Gatwick där nästa flyg skulle ta oss till Hongkong och just då vägrade Milo fortsätta gå, han behövde sova. Vi stannade snabbt för att plocka ur bärselen och sätter honom på ryggen där han snabbt somnar. Vidare till bagagebandet och toaletterna och snabbt på en transferbuss mellan flygplatserna som skulle ta en timma. Dante som skött sig exemplariskt somnar direkt på bussen. Vi känner oss tacksamma att barnen ärvt Kristers förmåga att kunna somna var som helst, när som helst och i vilken ställning som helst. Framme i Gatwick halvspringer vi till närmsta restaurang och bokstavligt talat trycker i oss maten, alla utom Dante som inte ville äta alls.

Vi fortsätter i snabb takt till vår gate och inser att vi är sist in på planet. Dante älskar det nya planet med egen TV och han börjar genast med att se Frost, Ice Age, Baby-bossen och Draktränare och har fyra filmer avklarat på bara 20 minuter. Sen hade han tröttnat och vi hade inte ännu lyft. Orosnivån steg en aning.. Vi har ca 12 timmar kvar på detta flyg. Planet lyfter efter en lång väntan och vi kan följa hur vi stiger med kameror som sitter på planets undersida. Så fort vi kommit upp serveras lunch på planet och varken Milo eller Dante äter alls. Som tur var hade vi misstänkt att det kunde hända och den fyllda ICA-kassen med mat kom väl till pass. Dante upptäckte snart spelet Angry Birds och sitter sysselsatt i några timmar. Just det, Krister hinner till och med sova under tiden. Under tiden springer Milo runt och hälsar på personalen och våra grannar, pysslar lite med klistermärken, ritar lite och petar lite på damen på sätet bredvid. Personalen är hela tiden hjälpsamma och ger dem lite extra leksaker, barnhörlurar och extra kakor som de vägrar äta. Efter några timmar släcktes planet ner och de båda somnar snabbt utan ett ljud och vaknar lagom till frukosten men inte heller den vill de äta särskilt mycket av. Vi landar och kan dra en lättnadens suck, det längsta flyget är avklarat och det gick bra!

I Hongkong var det två pigga grabbar som sprang som tokar på de stora ytorna. Med åtta timmarns väntetid kunde vi slappna av och ta det lugnt. Vi hittade en lugn bänkrad och plockade fram leksakerna medan Malin som sov dåligt under resan kunde lägga sig och sova i en knapp timma. Vi åt lunch på Burger King så barnen kunde känna igen sig och få i sig lite mat med en låda med frukt till efterrätt.

15.55 gick sista planet på tre timmar till Kota Kinabalu. En något besviken Dante som hade sett fram emot att spela mer Angry Birds fick nöja sig med vanliga klistermärken. Alla var ganska trötta och vi sov i omgångar så resan gick väldigt snabbt. Vid landningen flög vi förbi ett åskoväder vilket innebar en hel del turbulens och blixtar. Något som kanske skulle kunna vara skrämmande blev återigen spännande och nya frågor och tankar kom fram.

I Kota Kinabalu bytte vi om och möttes av en varm vägg av värme och fukt när vi klev ur flygplatsen men barnen verkade ta det med ro. Regnet hade lugnat sig och vi hoppade in i en taxi till vår lägenhet utanför Papar. Vi kom in 21.30 lokal tid och lade oss så fort vi kunde.

 

3 flyg, 1 buss, 1 taxi, 1 bil och 35 timmar senare är vi framme i vår lägenhet på Borneo!


 

Vi klarade resan och det med bravur, det bevisar återigen hur anpassningsbara barn verkligen är. Under resans gång har Milo använt surfplattan i 10 minuter och Dante inte alls. Vi är just nu så tacksamma för barnens uthållighet och nyfikenhet som verkligen lyst igenom. Vi är så stolta över Dante och Milo som trots trötta ben burit sina ryggsäckar, följt oss och lyssnat när det varit allvar. Trots att de är små kom vi tidigt överens om att när vi säger att det är allvar så lyssnar alla, då är det inte dags för lek. Och som de följt det!

Vårt första intryck av Borneo är den fuktiga värmen, en hjälpsam och trevlig befolkning och att de flesta talar väldigt bra engelska.
Vår fokus just nu är att hitta lite rutiner och komma in i vardagen här, de rutiner som vi haft i Sverige fungerar inte alls här. Vi måste ta en siesta på dagen och träna tidigare på morgonen innan solen står för högt och anpassa maten efter barnen på ett helt annat sätt.

Vi kommer skriva mer om våra första intryck av Borneo i nästa inlägg, tills dess, ha det gott!