En av de främsta anledningarna till att vi valde att åka till Kuching var faktiskt Bako National Park som ligger strax utanför staden. Parken är ganska speciell, dels för att all Sarawaks fauna kan hittas på den lilla plätt mark Bako har och dels för att den är så oförstörd av människor trots att den ligger så nära staden. De flesta som kommer hit spenderar en dag här men man kan också sova över en natt eller två i deras väldigt enkla hostel för att ha mer tid till vandring. Vandringen görs allra bäst tidigt på morgonen innan det blivit alltför varmt. Då är också flest djur uppe och rör på sig.

Det första vi mötte när vi anlände med båten (det finns inga bilar eller transportmedel i området förutom båtar) var ett vildsvin som letade efter mat vid vattenbrynet. Här lever man verkligen tillsammans med djuren! Första skylten vi möter i nationalparken varnar oss för vilda djur som kan gå till attack (varningsskylten för krokodiler passerade vi redan när vi klev i båten som skulle ta oss hit). Vi stannar upp och pratar lite om hur vi ska bete oss om vi möter olika slags djur. Barnen är väl införstådda med vad som gäller. Hoppas vi i alla fall… Vid incheckningen informerar de oss om att all mat utanför restaurangen är förbjudet, det är oftast då djur attackerar, för att få tag i maten. Och, just det, glöm inte att hela tiden ha dörren låst på rummen, aporna kan nämligen öppna dörrar.

4 bako 1
På väg till Bako!

4 bako
Borneos skäggiga vildsvin.

4 bako 9

4 bako 8

Rummen är spartanska men fungerar för en natt. Vi lämnar våra väskor och beger oss ut på vår första led i förhoppningen om att få se näsapor. Leden visade sig vara allt annat än en enkel promenad i skogen! Stark lutning och plötsliga upp och nedgångar utefter trädens rötter tog verkligen ut sin rätt i 30 grader med fuktig luft och såklart glömde vi bärselarna i Kuching till vårt stora förtret. Vandringen här gjordes med andra ord med vilja, envishet och två små apor som hängde, klängde och satt varhelst på kroppen som var lämpligast i den varierande terrängen.

Dagen efter vaknade vi tidigt för att börja nästa vandring. På väg ut mötte vi en makak och Dante varnade oss andra och sänkte genast sin blick för att undvika ögonkontakt. Om ni kunde förstå den stolthet som sprider sig i bröstet när ens snart 4-åring har koll på rätt beteende vid möte av olika vilda djur och följer instruktioner som en skolbok i skarpt läge. Den känslan är ju bara helt fantastisk!

Vi vandrar förbi ytterligare tre vildsvin som bökar i jorden längs stigen och fortsätter vår vandring inåt regnskogen. Det vajar i träden runtomkring oss och vi hör ljud från apor och fåglar i trädtopparna. Vi viskar till varandra och undrar hur många djur som iakttar oss skogen gömda bland lövverket som vi inte kan se. Plötsligt hoppar en näsapa från en gren till en annan strax intill oss. Vi står länge och kikar efter den men apan är nu försvunnen inne bland lövverket. Vi kommer, drypande av svett, till slut fram till mangroveträsket som var ledens slutmål, undrandes om det finns krokodiler just här, med varningsskyltarna av krokodiler färskt i minnet. Vi höll ett extra öga öppet och klättrade på stenarna för att komma högre upp och se mer. Inga krokodiler syntes till och vi påbörjade så småningom vår vandring tillbaka med nyfikna makaker svingande i träden som våra följeslagare.

4 bako 7
Lederna blir snabbt överbevuxna här i Bako..

4 bako 5
..men vad gör det när man älskar att gå i trappor av alla de slag!

4 bako 3
Vi lyckades inte ta några bra bilder på aporna så ni får hålla tillgodo med oss vid mangroveträsket där vi tar en paus på en av stenarna.

4 bako 4

Att vandra i tropikerna är ingen lek och att vandra med barn, speciellt utan sele var inte helt enkelt, men ack så värt det! Som förälder blir man aningen begränsad i sina val av leder eftersom det är fler människor, viljor och behov att ta hänsyn till. Däremot får man se barnen växa i utmaningen att ta sig vidare tillsammans. Det blir en typ av teambuilding för familjen, och ett rejält träningspass! Dante som gillar att gå i trappor skulle prompt gå själv upp och nerför alla sluttningar, det tar lite extra tid men det är helt klart värt det och en gratis tålamodsövning för oss vuxna.

För er som verkligen gillar trekking och leva nära vilda djur är det hur som haver hit ni ska åka!

4 bako 6
Yes, vi klarade vår vandring!

4 bako 2
Dödar lite tid på stranden innan båten kommer för att ta oss tillbaka.

I Kuching finns också ett rehabiliteringscenter för orangutanger som vi såklart ville besöka. Aporna här är halvvilda precis som i Sepilok men vi varnades innan vi gick in att orangutangerna här inte är som på andra rehabiliteringscenter. Här tränas de att vara mer aggressiva eftersom området har flera olika typer av apor och alla slåss de om samma mat. I skogen finns också tre alfahannar vilket gjorde stämningen mer aggressiv och bråk mellan dem var inte helt ovanligt.

Vädret var ostabilt och regnet öste ner strax innan vi gick in i skogen men vädergudarna hörde vår vädjan och molnen behöll sitt regn under hela vår vistelse i Semenggoh.

Vi fick vandra en kort sträcka i regnskogen med djurvårdare runtomkring oss hela tiden på sin vakt vilket fick oss att inse att det här inte var någon lek. Under den korta promenaden såg vi träden vaja precis bredvid oss och när vi tittar upp ser vi en vuxen orangutang sitta på en gren och betrakta oss medan vi gick förbi.

Väl framme vid den lilla gläntan där vi kunde se orangutangerna komma och ta för sig av maten kom fler än vi förväntat oss. En stor alfahanne, en mamma med en liten bebis på magen, en unge och ett antal olika orangutanger samlades runtomkring i träden för att kanske våga sig fram för en munsbit. Sammnlagt såg vi runt 15 orangutanger vilket var betydligt bättre än väntat. Det händer ibland att inga orangutanger alls visar sig, så vi hade tur!

Jämfört med upplevelsen på Sepiloks Orang Utan Rehabilitation Centre kändes Semenggoh mer genuint och vildare. Sepilok hade en fin boardwalk för turister och ett ganska nytt center där man kunde se Orangutangerna äta och leka i en lekplats. Med andra ord var Sepilok mer anpassat efter turister och makakerna utgjorde hotet för människor medan i Semenggoh var centret utformat efter orangutangerna med människor som besökare på deras villkor.

Ett stort plus var också att Semenggoh (20 RM – 39 kr) låg nära Kuching och var långt mycket mer prisvärt än Sepilok (100 RM – 193 kr).

Att få se vilda djur (okej, halvvilda) är en helt magisk upplevelse, det är något alldeles speciellt att få se dem vara i sitt naturliga habitat utan (alltför mycket) påverkan av människor. Det är en upplevelse som fyller en med vördnad, förundran och respekt som är svår att förklara. Och det är något alldeles extra att se att barn så små som Dante och Milo också kan uppleva det, om än för en kortare stund innan fokus skiftas till annat intressant, såsom stenar på marken..

Orangutan 1
En av alfahannarna.

Orangutan 2
En unge på väg ner till maten.

Orangutan 3
Mamma med sin bebis på magen.

orangutang 4
På väg tillbaka från Semenggoh och diskuterar (leker) om vad vi precis sett.

Klockan 16.00 den 15 november 2007 träffades vi för första gången utanför Kristers lägenhet i Borås. För de som tror på kärlek vid första ögonkastet var det just det, samma dag som Malin klev in i Kristers lägenhet var det för att aldrig mer vilja gå därifrån. Trots att vi bara hade känt varandra i några dagar tackade båda nej till två av de bästa jobberbjudanden vi någonsin fått, båda på varsitt håll i världen. Någonting drog oss samman och samtidigt, utan varandras vetskap tackade vi alltså båda nej för att satsa på en relation som knappt hade börjat. Två veckor senare tog vi flyget till Thailand där vi under en månad hade tid att lära känna varandra bättre.

Under våra tio år har vi hunnit resa, jobba utomlands ihop, utbilda oss, säga ja till varandra för resten av våra liv med sanden mellan tårna på en vit sandstrand i Karibien, skaffa hus (och göra oss av med det). Vi har upplevt upp- och nedgångar, kämpat och njutit, gråtit och skrattat tillsammans. Vår kärlek har också gett oss det finaste och ibland mest plågsammaste vi vet, våra älskade pojkar.

3 bild 8
Kvällsmat på toppen av ett uttorkat vattenfall där vi precis satt upp vårt tält i Thailand 2007.

3 bild 13
3D film i Sydney, 2009.

3 bild 10
Kristers födelsedagspresent, White water rafting i från OS i Sydney, Australien 2009.

3 bild 5
Krister redo att dyka på Gili Trawangan, Indonesien 2010.

3 bild 6
Malins fotbollslag på Gili Trawangan, dyklaget mot lokalbefolkningen, Indonesien 2010.

3 bild 1
Yellowstone National Park, USA, 2011.

3 bild 3
Tur att man har vänner.. I Grand Canyon, USA 2011.

3 bild 2
Solnedgången i Key West, Florida, USA 2011.

3 bild 4
Bröllopsdansen från St. Lucia, Karibien, 2013.

3 bild 14
Milo får en godmorgonpuss av storebror, Preikestolen, Norge 2016.

3 bild 18
Preikestolen, Norge, 2016.

Vi har utvecklats genom åren och två har blivit fyra. Vi är så tacksamman att vi har möjligheten att få uppleva barnens uppväxt, utveckling och glädje tillsammans.

För att fira vad som hände den där kalla novembereftermiddagen för tio år sedan, och att vi fortfarande njuter av varandras sällskap tog vi in på ett ganska lyxigt hotell strax utanför Kuching: Damai Beach Resort. Nu är vi tillbaka från lyx och flärd med lekrum, tre pooler, vackra vyer, sandstrand, grymt god mat, room service med banana splits och chokladshakes och tid att bara var med varandra utan jobb och internet.

Barnen var uppe i det blå med lekrum helt för sig själva, barnpool med rutchkana och infinitypool på höjden med utsikt över havet och horisonten. Hotellfrukost med färsk frukt i mängder och dessutom Disney Channel (!) när vi borstat tänderna. De har varit mer än nöjda och vi kan inte annat än att hålla med. Vi ser redan fram emot vår nästa födelsedag i januari när vi firar vår femåriga bröllopsdag i Vietnam!

Här kommer resans första (färdiga) video, från Damai.

Äntligen har vi fått en liten stund över att skriva ett inlägg igen. Det har varit några intensiva dagar med mycket jobb och flytt från barnvänliga Melingsung till stadslivet i Kuching. Flyget gick 23.30 och vi kunde komma i säng på vårt hotell vid två-tiden på natten. Barnen sov igenom nästan hela resan, från taxin i Melinsung till flygplatsen där de vaknade till liv i någon timma för att återigen gå ner i dvala genom flyget, flygplatsen och taxin till nya hotellet.

Jobbet har tagit fart för Malin som har hållt facebook-lives dagligen i snart två veckor utöver planering och marknadsföring av workshops och föreläsningsar, vilket har tagit tid från bloggen.

2 jobb
Sista “arbetspasset” i Melinsung

Vi håller fortfarande på att bekanta oss med Kuching som är en otroligt mysig stad med en underbar waterfront med ca 1 kilometer lång promenad längs vattnet med lampor i olika färger som följer sträckan, liksom matstånd och restauranger som gör det livligt och mysigt. Kuching ligger i södra delen av den Malaysiska delen av Borneo. Staden är populär för västerlänningar och lokalbefolkningen höjer inte på ögonbrynen lika mycket som i Kota Kinabalu av att se oss. Vi trivs med variationen av mat som en större stad erbjuder och närheten till alla sevärdheter häromkring. Kuching liknar också vår hemstad Borås lite med all sin gatukonst som går som en röd tråd genom staden. Genom gråa kvarter lyser gatumålningarna upp och gör väggarna levande ända tills man hamnar i nästa kvarter där varje hus är lika färgstark och unik som sin granne.

2 kuching landmark
Kuchings landmärke

2 india street
Färgglada India street i Kuching

2 boattour kuching
Båttur längs floden

2 streetart
Street art

Förutom att se oss omkring i staden har vi besökt uppochnervända huset vilket var riktigt skoj. Eller är vi helt enkelt bara ganska starka och smidiga..?

2 upsidedown1

2 upsidedown 5

2 upsidedown 4

2 upsidedown 3

2 upsidedown 2

2 upside down 6

Så vi har sagt hej då till en underbar tid i Melinsung och Kota Kinabalu och säger hej till Kuching, vi ser fram emot att lära känna dig mer!

Vi har hittills inte skrivit särskilt mycket om Kota Kinabalu vilket är själva huvudstaden i delstaten Sabah. Vi har hunnit spendera en hel del tid här och staden är en modern stad med fler shoppingcenter än bostadshus. Utan att överdriva är nästan varannan byggnad ett shoppingcenter och fler är påväg. När vi undrande frågat varför det finns så många plazan beror det på alla köpglada kineser som kommer och turistar i Kota Kinabalu. Förutom sina plazan finns en hel del att göra, mycket är barnvänligt så vi tänkte helt enkelt lista våra topp 5 i Kota Kinabalu med barn utan inbördes ordning.

1. Sabah Museum
Sabah Museum överaskade oss stort, förutom vad som var det vanliga muséet inomhus med valskelett, uppstoppade inhemska djur och historiska och kulturella artefakter fanns en enorm trädgård där man på ett mer levande och roligare sätt kunde se de traditionella “long houses” och hur byar såg ut förr liksom en hängbro över en damm m.m m.m. Det var roligt att gå runt och kika och det är långt mer lärorikt att gå utomhus och läsa skyltar allteftersom istället för att bara gå inomhus. Barnen orkade mer mer och kunde få utlopp för allt spring i benen.

s sabah museum milo och mamma
Med en traditionell by i bakgrunden på Sabah Museum.

sabah musem

sabah museum bro
Få museum vi tidigare varit på har hängbroar.

2. Monsopiad Village

Monsopiad levde för ca 200 år sedan i den lilla byn Kuai som hade stora problem med rövare som stal deras ris och rövade bort kvinnorna. För att få bukt med rövarna jagade han sina fiender och halshögg dem. Huvuden behöll han som troféer som han hängde upp hemma hos sig. Ryktet spred sig och snart var fiendena borta men Monsopiads blodtöst levde fortfarande kvar vilket fick honom att starta bråk med andra i byn som han sedan halshögg. Monsopiad samlade totalt 42 huvuden innan han till slut själv blev mördad av sin egen by som till slut själva kom att fruktade sin hjälte. Han ses dock än idag som en hjälte och byn namngavs senare efter honom.

Runtom på Borneo finns flera “Heritage Villages” som bevarar och visar hur byar förr såg ut och fungerade, och visar hur människor levde förr. Vi valde att åka till den mindre och billigare “Monsopiad Heritage Village” jämfört med den mer kända “Mari-Mari”. Monsopiad var värt besöket där vi fick en privat guide som var den 10:e generationen från Monsopiad som var byns hjälte för 200 år sedan. Monsopiad drivs av den dåvarande hjältens familj och är numera en liten by enbart för turister men med en intressant historia. Vi visades “The House of Skulls” där de kraniumen från de 42 människorna Monsopiad halshuggit hänger i taket, dansa en traditionell dans, testa trummor, fälla djur med blåsrör och äta larver. Eftersom vi hela tiden såg något nytt och fick testa olika saker var barnen intresserade under hela tiden vi var där, ett stort plus var byns intressanta historia och att vi lärde oss om Borneos historia.

s monsopiad spjut
Vi lär oss jaga med blåsrör.

s monopiad drums
Traditionella trummor.

s skulls
Monsopiads kranium.

3. The Waterfront och nattmarknaden
Kota Kinabalus Waterfront är väl värt ett besök, längs vattnet finns en boardwalk där man kan se fiskebåtarna kasta ankar och kika ut mot öarna som ligger strax utanför staden. Längs boardwalken finns mat i alla prisklasser och vår rekommendation är att ta en promenad på eftermiddagen när allt är öppet. På kvällen öppnar nattmarknaden där det grillas fisk och kyckling på spett och du kan få dig ett riktigt skrovmål till en billig peng. Man kan också spatsera genom marknaden där man kan köpa grönsaker, frön och nyfångad fisk. Går du vidare kommer du till de finare kvarteren där fina restauranger ligger kantade med vattnet och du har stans bästa utsiktspunkt för att se solnedgången. Många anser den bästa solnedgången ses på stranden Tanjung Aru och trots att det är en fin vit sandstrand är den alldeles för överbefolkad för vår smak med hundratals turister från Kina och Korea som kommer med busslass. Restaurangerna här tar dock skyhöga priser men du får i alla fall stans bästa utsikt.

Fortsätter du vidare mot Oceanus hittar du våra barns favorit, där finns nämligen eldrivna robotar, minibilar och minimotorcyklar som barn kan köra runt i en hage. Det finns också hoppslott och ett lekland inne i köpcentret.

s nattmarknad spett
Nattmarknaden

s nattmarknad grönskaer

s nattmarknad efterrätter
Efterrätter på nattmarknaden.

s waterfront
Solnedgång vid The Waterfront.

s milo waterfront
Milo kör motorcykel vid Oceanus.

4. Island Hopping
Utanför Kota Kinabalu finns ett antal öar som är värda ett besök, man kan antingen köpa en billigare biljett för en båt som går runt öarna eller köpa en tur som kostar ungefär tre gånger så mycket. Öarna omges av ett klart grönskimrande vatten med gott om snorkelmöjligheter och fint strandhäng. Man kan även ta sig inåt land och leta efter djurliv och njuta av regnskog. Oavsett vad man gör är öarna väl värda ett besök eller två.

s dante gaya
Dante på ön Gaya.

s dante gaya 2

5. Marknader
Det finns en hel del marknader i Kota Kinabalu, vissa fasta som finns varje dag som Central Market eller Night Market som vi beskrev ovan. Oftast är det grönsaker, frukt och andra matprodukter som säljs och det är mysigt att spatsera runt och köpa lite här och lite där och smaka på. Söndagar är marknadsdagen över hela Sabah. Då plötsligt verkar all ledig yta förvandlas till en marknad, och Kota Kinabalu är inget undantag. Här ligger den största Söndagsmarknaden på Gaya Street där man kan köpa allt från kläder, mobilskal, turistigt krimskrams till sköldpaddor, ormar, kokosnötter och juicer.

s gaya street market
Gaya Sunday Street market.

s market
En välförtjänt mangojuice efter att ha tagit sig fram genom Gaya Street Markets fyllda gator.

Människorna här på Borneo är väldigt öppna och lätta att prata med och eftersom vi bor med lokalbefolkningen och åker Uber vilket få västerlänningar tydligen gör här så har vi haft möjligheten att träffa några riktigt fina människor. Här är ett axplock av de spännande möten vi haft.

Filmgubben
En 65-årig man med många bollar i luften, bland annat tv-producent och talangscout, bor granne med oss i huset intill. Han bor tillsammans med 4 äldre tonåringar som precis gått ur skolan. Tonåringarna har han hittat från olika delar av Sabah genom olika tävlingar i Beatboxing som han har arrangerat och nu bor de hos honom i väntan på att bli uppäckta i nöjesbranchen. Mannen ville inte att de skulle bo hemma eftersom han var rädd att skulle få något vanligt arbete och deras talanger gå till spillo. Tonåringarna ger oss en privat uppvisning i Beatboxing i poolen där vi träffas. Mannen arbetar även för tillfället med en tv-serie om dödsmarchen genom Sabah under andra världskriget och letade lustigt nog efter en Europeisk kvinna som skulle spela en stupad brittisk soldats hustru letandes efter sin man. Så Malin blev tillfrågad och vem vet, kanske blir hon filmstjärna på Borneo! Malin fick dessutom komplimanger för sin stora näsa, det är tydligen dyrt att köpa sig en så stor näsa här på Borneo så Malin skickar sina djupaste tack till hennes mamma och pappa som gav henne den enorma näsan… :p

stånd melinsung
Vi inser att vi har väldigt lite bilder på de människor vi mött utöver barnens vänner, så vi lägger upp några av dessa bilder. Här är Milo med “Flickan med den vita t-shirten” (som hon uppenbarligen inte har på sig här) vid hennes släkts stånd som ligger 200 meter från vårt hus.

Indiska mannen på stranden
Varje morgon när vi tränar på stranden möter vi Huang Poh Lo, en äldre man ursprungligen från södra Indien. Han kom till Borneo för 37 år sedan och har bott i Melinsung i 12 år. Han lever ett enkelt liv som konstnär och är enligt egen utsago den enda indiska personen som skriver kinesisk kalligrafi. På hans välfyllda visitkort på ett kontorspapper i A5-format kan vi läsa mer om hans talanger inom kinesisk och arabisk kalligrafi och numera titulerar han sig även som fotograf. Han levde som yngre ett liv med hög materiell standard och gick i kostym till jobbet, ägde ett fint hus och flera bilar men på senare år har han kommit att ångra hans livsstil eftersom han missade sina barns uppväxt. Så precis som vi, sålde han allt utom det nödvändigaste och lever numera ett enkelt liv och ägnar sig åt sin kalligrafi som han säljer på söndagsmarknaden i Kota Kinabalu. Han vägrar sälja över internet eftersom han anser det vara för opersonligt, och han spenderar så mycket tid han kan med sitt barnbarn där han försöker att bara vara istället för att göra saker med honom. Varje morgon plockar han en blomma och tar han en promenad på stranden med sin käpp. Med käppen skriver han varje dag en personlig hälsning till en vän och skickar till dem. Det har lett till att han är en väldigt uppskattad vän men har också skapat en hel del svartsjuka men det är, enligt honom, ett problem som ligger hos män som inte tar sig tiden att uppskatta sin partner. Huang komponerar även musik, skriver låtexter och sjunger, och har komponerat en egen ringsignal kallad “Hello hello”.

milo marknad
Milo på nattmarknaden med en av alla hans beundrarinnor.

Ubermannen från östkusten
Egentligen kommer han från Lahad Datu som ligger på östkusten men träffade sin stora kärlek och flyttade till Kota Kinabalu. Tillsammans har de en son som är lika gammal som Milo, 2 år. Han tycker Kota Kinabalu är för dyrt, dubbla priset än annars i Sabah. Till och med fisk och skaldjur som kommer direkt från båtarna är dyrt vilket han är ganska förargad över. Han saknar sin hemtrakt som var lugnare men tror inte att hans fru vill flytta. Han berättar om lokalbefolkningens teorier om att det är militären och staten som ligger bakom kidnappningarna på östkusten. Hur kan det annars fortfarande förekomma kidnappningar trots att flottan har placerats ut strategist längs hela östkusten? Han är inte heller nöjd med politiken i landet och anser landets styre vara korrupt och att fördela resurserna dåligt. Det blev helt klart ett av de mest intressanta samtalen hittills under den bilresan!

första vännerna
Barnens bästa vänner samlade i poolen.

Universitetsläraren
Denna man i 30-årsåldern kom till Kota Kinabalu från Sandakan på östkusten för att kunna studera på universitetet. Han trivdes i skolans värld och blev efter sina studier universitetslärare i sociala medier och samarbetar med universitet från hela världen.När vi träffade honom var det lov i skolan så han passade på att tjäna lite extrapengar genom att köra för Uber. Han tyckte vårt livsstilsval var fascinerande och bad om att få adressen så han kunde följa oss på vår resa. I och med det har vi vår första Malaysiska följare! Han tyckte mycket om andra länders matkultur eftersom han fått pröva så många olika maträtter genom alla samarbeten med utländska gästlärare. Han hade dock problem med sin mamma som fortfarande bor i Sandakan, på östkusten. Hon var hela tiden orolig för att han inte åt ordentligt och tvingade honom komma till Sandakan regelbundet varje månad för att äta upp sig. Han tyckte hon var lite för tjatig och påstridig men att han vågade inte tacka nej till att hälsa på hos henne eftersom mamman med resterande (stora) familj annars hotade med att komma till Kota Kinabalu för att bo hos honom i några dagar, och det var ju ännu värre..

Restauranggubben
Han äger den lokala restauranger här i området men kommer ursprungligen från Indiens sydkust enbart en halvtimma med flyg från Sri Lanka. Han har bott här i många år och kom hit för att söka lyckan genom att skaffa ett nytt jobb, efter flera år som gästarbetare i Dubai. Han lagar större delen av maten vi äter här och även om han sällan ler gör han ofta tummen upp och kollar att maten smakar bra. Maten är i ärlighetens namn ganska ensidig och tråkig med alldeles för mycket ris och nudlar och för lite grönsaker i vår mening men så är det också priset som i mångt och mycket bestämmer vad människor väljer att äta och ris och nudlar är onekligen det billigaste här. Och varenda restaurang serverar i stort sett samma maträtter. Det vi däremot älskar i den Malaysiska matkulturen är roti som han är i full färd med att göra på bilden nedanför.

IMG_2061

Hemkomna från vår längsta utflykt hittills och vi är så galet nöjda! I onsdags förra veckan hyrde vi en bil och åkte tvärs över landet till Sepilok på östra sidan av Sabah. Sepilok ligger turligen inte inom området som UD avråder ifrån att åka till. Efter rekommendationer stannade vi till på onsdagen (första dagen) och tog en paus på Borneos enda bondgård med mjölkkor. För en malaysier är det kanske en speciell upplevelse men som svensk var det en aning överskattat. Vi åkte vidare till vårt boende i den lilla staden Ranau uppe i bergen där vi stannade för natten. Tidigt nästa morgon startade vi den ca 3,5 timmar långa bilresan mot Sepilok. Resan bjöd på dåliga vägar genom dimmiga berg, lummig regnskog med makaker som kikade på oss från trädgrenarna och stundtals fantastiska vyer.

1ibilen

1vägen till sepilok

Väl framme i Sepilok strax före lunch kunde vi installera oss på vårt rum för att sedan åka till Rainforest Discovery Centre. Högt uppe på bron fick vi stundtals känslan av att ha klivit in i Jurassic Park med dinosaurier som lurar bakom buskarna. Vi såg tyvärr inga orangutanger här men skam den som ger sig!

1discoverrainforestcentre sepilok

Eftermiddagen avslutades vid hotellets pool som var väldigt uppskattad av oss alla.

1sepilok resort
På väg till poolen.

1sepilokpool3

1sepilokpool

Dagen efter checkade vi ur vårt hotell och gick till Sepilok Orang Utan Rehabilitation Centre där man rehabiliterar skadade eller kidnappade orangutanger till det vilda igen. Vi hade turen att se en orangutang som kom och klättrade runt framför oss!

1sepilok orangutan

Efter lunch blev vi hämtade av en minibuss som tog oss till vår nya lodge i Sakau bredvid Kinabatangan-floden. Längs floden bor många av Borneos unika djurliv vilket vi hoppades få en glimt av under de tre dagar vi skulle vara där. Det var ett intensivt schema med fyra flodturer, 1 vandring i den leriga regnskogen (barfota i lånade stövlar och med barnen på ryggen) och en tur till Gomantong-grottan med tusentals fladdermöss..och kackerlackor.

Under vår första flodtur hade vi en enorm tur och fick se ca 15 pygméelefanter längs flodkanten och hälften simmade över floden till andra sidan. Ungefär 5 elefantungar var med i gruppen. Vi kom riktigt nära med bara några meter från de simmande elefanterna och vilken upplevelse! Både vi vuxna och alla barnen var helt betagna av elefanterna som stod och tittade precis framför oss. Från regnskogen kunde man höra det mäktiga ljudet från fler elefanter och fick oss alla att känna oss saliga och ganska små av upplevelsen.

1elefanter

1elefant2

Att se och höra vilda elefanter på så nära håll gjorde verkligen intryck på Dante som trumpetade i dagar efter flodturen. När vi frågade Milo vad han tyckte var bäst med turen var det alla tigrar och krokodiler i träden, som vi andra oturligt nog måste ha missat…

Dante visade sig vara en baddare på att upptäcka djurliv och pekade ut näsapor i träden, fladdermöss och olika insekter. Vi såg även Mangrove Cat Snake, Read Leaf Monkey, ugglor, Kingfisher, ekorrar, Hornbills och vi missade precis krokodilen som var precis utanför vår lodge.

1båttur

1näsapor
Näsapor

1milo och mamma gör miner2

1miloochmammagör miner

1milo på båt
Solnedgång och vi är på väg hemåt.

Vandringen i den leriga regnskogen bjöd på med dramatik än väntat. Så fort vi klev av båten och gick in i skogen bad guiden oss att vara tysta. Han kände på lukten att elefanter var i närheten. Strax intill oss låg bajset som fortfarande var varmt och fotspåren från elefanter. Guiden bad oss vänta kvar och gick iväg en bit för att kontrollera hur nära elefanterna var. Om vi skulle stöta på några blev vi intruerade att sätta oss ner och titta ner i marken. Guiden kom dock strax tillbaka med raska steg och sa att turen här avbryts, tillbaka till båten NU. En ensam elefanthane, som såklart är mer aggressiv än om den inte är ensam, finns ca 100 meter härifrån. Vi åkte till en annan stig som var aningen mindre dramatisk där vi i lugn och ro kunde smaka på olika blad och grenar och bland annat lära oss vilka grenar som innehåller vatten.

Grotturen var likaså spektakulär där vi kunde se tusentals fladdermöss lämna grottan för att hitta kvällens mat. Inne i grottan cirkulerade åter tusentals över våra huvuden och vi hoppades att inte bli träffade av fladdermusbajset som föll ner här och var. I grottan var det mörkt och barnen var inte helt förtjusta i den nya miljön. Vår guide som hade den enda ficklampan lyste upp vägen där vi gick och som visade en sig vara full av fladdermubajs och ett myller av kackerlackor. På väggarna kröp varelser som vi inte visste fanns, långbenta tusenfotingar! Mitt inne i grottan fanns ett litet hus där människor bodde som tagit sig an att skydda grottan och fladdermössen från kinesiska tjuvjägare.

1grottan
Gomantong-grottan

Efter tre dagar var vår tid i regnskogen slut och vi begav oss mot Sepilok igen där vi skulle spendera natten. Vi avslutade tiden här med ett dopp i poolen innan vi tidigt nästa morgon gav oss iväg igen. Vi stannade vid Kinabalu National park för att gå några av de leder som finns vid Mount Kinabalus fot. Lagom till att vi satt oss i bilen igen öppnade sig himlen och sista biten hem gick långsamt på de slingriga bergsvägarna i ösregnet, sicksackandes fram i vänstertrafiken mellan nerblåsta träd och potthål av den större modellen.

1kinabalu national park
Vandring i Kinabalu National Park.

Väl hemma kan vi konstatera att vår tur till regnskogen har varit mer än fantastisk. Vi är alla mer än nöjda och pojkarna har genom timmar i bilen, båtturer, minivans och regnskogen hållt sig lugna, nyfiket följt djuren och våra intruktioner om att vara tysta när det krävts, och naturligtvis charmat alla i deras väg. Dessa två har utan tvekan ärvt vår äventyrsådra!

Dagarna går och vi har testat oss fram och kommit fram till ett ungefärligt dagsupplägg när vi inte är ute på någon utflykt.

6.00-7.00 Krister tränar, under tiden byter de andra om och gör sig i ordning för dagen
7.00-8.00 Malin tränar medan resten fixar frukost
8.00-9.00 Frukost tillsammans
9.00-11.00 Poolhäng/stranden/lekplats (om det finns mycket att göra jobbar Malin)
11.00-12.00 Mat
12.00-13.30 Siesta (Jobb för Malin)
13.30-16.00 Mat och lek inomhus tills solen inte är lika stark
16.00-18.00 Pool- eller strandhäng tillsammans
18.00-19.00 Kvällsmat (hemma eller till solnedgången på stranden)
19.00 Dante och Milo lägger sig
19.00-20.00 Jobb/sortera dagens bilder/blogga/instagramma
20.00 och framåt Umgås själva
22.30 Läggdags

Kanske låter det helt galet att ställa väckarklockan när vi egentligen inte har någon tid att passa men det finns ingen möjlighet att träna när solen står för högt. Morgonen är den bästa tiden och nästan enda tiden på dagen att träna utan solsting eller värmeslag. Efter 8-9 på morgonen börjar det bli för varmt. Tränar gör vi oftast på den folktomma tre kilometer långa sandstranden, men ibland simmar vi istället som omväxling.

dag5
Malin hemkommen efter träning på stranden, bilden är tagen från vår balkong med en av flera lekplatser i bakgrunden.

Frukosten består oftast av Roti Telur som betyder bröd med ägg, de steks på en stor stekplatta och liknar Indiens naanbröd. Rotin äts tillsammans med en curry- eller chilisås som man doppar brödet i. Även om det finns Corn Flakes, formfranska och andra mer västerländska alternativ vägrar barnen äta något annat än “Roti med gul sås” (currysåsen). En Roti kostar RM 2/st (ca 3,50 kr). Utöver Rotin brukar vi även ha någon frukt, oftast vattenmelon som är populärast. Vi har även provat drakfrukt, ananas, mango, minibananer, papaya, guava och andra som vi inte vet vad de heter. Ibland lyxar vi till det med lite annat gott som finns i stånden på vägen hem, “piang”, “pow” (med reservation för stavningen) eller något annat. Ofta friterade små saker som vi inte har en aning om vad de innehållet men som brukar smaka bra..

dante och milo frukost
Så här uppspelta blir man när det är dags för frukost.

Lunch och middag gör vi antingen hemma eller äter på den lokala restaurangen. Maten består då av ris (nasi) eller nudlar (maggi eller mee beroende på tjocklek och krydda) tillsammans med kött, kyckling, ägg, fisk eller kött och kyckling blandat (daging, ayam, telur, campur eller kampung. Vi börjar lära oss nu!) Hemma kan vi lyxa till det med pasta ibland, annars är det nudlar som är basen om vi lagar mat hemma. Nuförtiden behöver vi inte laga mat hemma som komplements eftersom barnen äter allting. Dantes favoriter är nasi ayam eller nasi kampung och Milos är nasi ayam och nasi campur. En typisk lunch för oss kostar ca RM 14 (26 kr) tillsammans. Till maten dricker vi oftast vatten men det finns en uppsjö av andra drycker till, en av de vanligaste är Milo, en chokladdryck som kan drickas varm eller kall med eller utan sjögräsgelé.

Jämfört med i Sverige köper man här mycket mer mat ute på restauranger eller stånd som finns längs vägarna. En maträtt kostar mellan 3,50- 7,50 Ringgit (6-13 kr). Inne i Kota Kinabalu som anses vara väldigt dyrt enligt lokalbefolkningen kan maten vara dubbelt så dyr, sannolikt pga. alla turister som finns i staden.

1 gång i veckan tar vi en Uber och handlar i mataffären. Då har vattnet tagit slut och vi passar på att köpa oss mat och snacks.

Vi bor i ett typiskt Malaysiskt medelklassområde i en lägenhet med 3 rum, kök och toalett. Jämfört med svensk standard är det mindre yta att bo på men fungerar alldeles utmärkt. Som hörnlägenhet har vi även två balkonger men de används mest till att hänga upp blöta kläder på tork. Vår stora toppmatade tvättmaskin står också placerad utomhus på den ena balkongen.. Inga människor sitter ute och myser på balkongerna här som man gör i Sverige eller i Europa. Här är det helt enkelt för varmt, så man är inne för att fly värmen.

Bostadsområdet har två community-pooler som är till för alla som bor här och är öppna mellan 8-11 på morgonen, stänger för siesta och öppnar igen mellan 16-21. På förmiddagarna har vi oftast poolen helt för oss själva, då arbetar människor eller går till skolan. På eftermiddagarna däremot brukar det vara mer livat, då blir poolen samhällets samlingspunkt för alla, allt från små bebisar till de äldre invånarna. Barnen har generellt valdigt bra vattenvana här och små barn skvätter och plaskar hej vilt. Dante och Milo var väldigt ovana vid den vilda leken på eftermiddagarna men har numera vant sig och gör likadant själva.

trion i pool1
Tre “poolmonster”, med ytterligare en lekplats i bakgrunden.

trion i vattnet
Poolhäng, ca 100 meter från stranden.

burpojkarna
Vår dörr, aka klättervägg.

Vårt schema är ju ungefärligt och ändras om vi har sovit dåligt under natten och lite efter hur mycket Malin har att jobba med. Det är ganska skönt att ha lite rutiner även här. Så vardagen har till slut även kommit till Borneo och hur det känns? Helt fantastiskt! :)

Nu har vi hunnit med våra första två dykdagar, med sammanlagt sex dyk i längs kusten. Dykningen här är väldigt billig, endast RM 367 (675 kr) för en heldag med tre dyk för en person. Äntligen, efter 4,5 år, var det dags att dyka igen, som vi längtat efter detta ögonblick! Taggade till tusen och med lagom mycket pirr i magen då vi inte har dykt på så länge. Kvällen innan repeterades ramsan för säkerhetskontrollen, som ska göras före varje dyk.

Bruce – BCD (dykvästen)
Willis – Weights
Ruins – Releases
All – Air
Films – Fins and masks

Ramsan sitter men det som inte går att öva innan vi är i vattnet är vår bärighet eller “flytbarhet” (i brist på vad det kallas på svenska, på engelska kallas det bouyancy). Alltså att kunna kontrollera sig själv i vattnet utan att varken sjuknka eller flyta upp genom att ha rätt mängd luft i BCDn och att andas lugnt och bra.

Efter en kort tur till ön Gaya släpps Krister och barnen av för att spendera första dyket på stranden medan Malin tar första dyket. Väl i vattnet sitter “flytbarheten” som den ska, inga problem alls. Det blir ett ganska grunt dyk med mycket koraller, tre rockor, 2 boxfish, 2 lionfish, 2 squids, butterflyfish, parrotfish, clownfish (Hitta Nemo) och angelfish. Solen lyser upp livet under vattnet och uppenbarar färger och former.

Efter dyket byter vi och Krister gör sitt första dyk med lionfish, boxfish, buterflyfish, angelfish, och sjöhästar. Inte heller Krister har några problem med bärigheten. Erfarenheten sitter kvar efter alla år. Efter två dyk tar vi lunch på den lokala restaurangen och Milo somnar utmattad i famnen medan resten av familjen äter ris, nudlar, kött och frukt. Eftersom Malin fått lock i ena örat tar Krister sista dyket medan Malin och barnen tar sig an att dokumentera den lilla stranden omringad av regnskog och en liten restaurang. Det är sandbotten och långgrunt vilket är perfekt för barnen att bada i. Vi bygger sandslott med riddare och vallgrav, leker stridsflygplan på trädet på stranden och svalkar oss i havet mellan lekarna…

sandslottpågaya

milostrandgaya

stridsflygplanpågaya

Ända tills vi upptäcker att vi inte är ensamma på ön! (Vi var inte ensamma, det var en del snorklare en bit ut i vattnet). Vid kanten av regnskogen har några djärva makaker tagit sig ut för att stjäla lite vattenmelon. De rusar fram med en snabb reträtt till skogsbrynet för att få tag i godbitarna som blivit över från lunchen på restaurangen. Efter att ha iakttagit dem en liten stund ser vi även en varan kräla fram ur grönskan och ut i sanden. Mellan mun och svans uppskattar vi ca 1- 1,5 meter och Dante ser oroligt på “vampyren” som han kallar den. Varanen närmar sig oss och i takt med att båda barnens rädsla för ödlan ökar, drar vi oss bakåt. Vi tar ett dopp och håller ett öga mot skogsbrynet där vi kan se ödlan komma ut i sanden och leta efter en munsbit.

makakerpågaya

varanpågaya

När varanen till slut drar sig tillbaka och vi följer den i skogen ser vi nästa upptäckt, ett vildsvin! Stor och med hårigt ansikte har den hittat något att äta vid skogskanten. Jag ser mig helt upprymd omkring, ser ingen annan det vi ser? De som snorklar simmar lugnt omkring ute på vattnet och de få människorna på stranden verkar vara upptagna med att ta kort på varandra eller bara sitta vid vattenbrynet. Djurlivet var en av anledningarna till att åka hit men vi trodde aldrig att vi skulle se det på det här viset!

vildsvinpågaya

Kristers sista dyk på dag 1 var bra men med sämre sikt, men det spelar inte så stor roll, vi alla är nöjda och belåtna med dagens upplevelser, och det känns skönt att äntligen ha fått bubble lite under ytan igen.

Båten kommer till slut tillbaka och vi åker hemåt, alla med en salig upplevelse av djurlivet på Borneo, både under och över vattnet.

kristerochdantepågaya

milopåbåt

Måndagar är generellt inga bra dagar här på Borneo eftersom det mesta är stängt utom vissa aktiviteter för turister. Så eftersom poolen var stängd i måndags bestämde vi oss för att ta oss till Kota Kinabalu för att se oss omkring i Kota Kinabalus Wetland Centre och spendera eftermiddagen på Tanjung Aru, vad som sägs vara stans finaste strand. När vi på morgonen ska kolla öppettiderna inser vi dock att Wetlands Centre är stängt idag. Tur att det finns fler saker att se, vi planerar snabbt om till att åka till Monsopiad Cultural Village på förmiddagen istället. Sagt och gjort tar vi en Uber och åker dit, strax utanför Kota Kinabalu. Väl där hoppar vi ut och går in för att mötas av en handskriven lapp att just idag har de stängt, öppet imorgon igen. Ingenting stod det på hemsidan om detta, och något frustrerade springer vi ut på gatan igen och jagar Ubern som precis är påväg att åka. Vi bjuds på gratis skjuts in till stan där han släpper oss var vi vill. Trots irritationen för det andra bakslaget känner vi oss tacksamma för vänligheten hos Uberföraren.

Vi ber om att få bli avsläppta vid KK Plaza där alla dykcenter ligger sida vid sida för att kunna boka en tur till senare i veckan. Just när vi hoppar av inser vi att vi blandat ihop KK Plaza med ett annat köpcenter. Med andra ord, det är bara att börja gå. Med barnen på axlarna börjar vi knata uppåt stan i tropisk hetta för att nå dykcentren. Äntligen där kan vi till slut boka våra efterlängtade dykturer. Det blir sammanlagt sex dyk fördelade på två dagsturer, där en av oss ska dyka medan den andra andra badar och bygger sandslott med barnen på en av öarna utanför kusten, med byte vid den gemensamma lunchen.

Glada i hågen går vi ut för att åka till stranden och möts av en himmel mörkare än natten och regnet öser ner. Inget vidare badväder med andra ord, vi mumlar återigen något tyst och beger oss in köpcentret igen i skydd mot regnet och på jakt efter en ny gorillapod istället för att ersätta vår gamla Ullaredsvariant som gett upp. Vi hittar en ny till ett rimligt pris och nu har regnet och mörkret gett sig iväg och solen börjar åter leta sig fram. Det är eftermiddag men vi bestämmer oss ändå för att åka till Perdana Park som ligger nära stranden för att leka lite på lekplatsen i alla fall. Vem vet, det kanske blir ett dopp på den fina stranden som vi hört så mycket gott om ändå?

Vi kanske har haft tur (eller bara alltid verkat väldigt hjälplösa och handfallna), men hittills har vi fått ett fantastiskt intryck av människorna häromkring. Genuint hjälpsamma, intresserade och välvilliga, utan att förvänta sig något i gengäld.

Vi hoppar ur Ubern, önskar honom en trevlig eftermiddag och ser honom försvinna in mot stadens centrum igen när Dante frågar var vi lagt ryggsäcken. Vi inser direkt att ryggsäcken ligger kvar i bilen med bland annat vår kamera, Gimball, GoPro, vår nya gorillapod och inte minst nyckeln hem! Tack och lov har Krister mobilen och bankkortet på sig. Vi försöker ringa Uber som kopplar oss till fel bilförare. Vi försöker igen och igen och igen, men kommer bara till telefonsvarare. Ju längre tiden går desto mer inser vi att våra prylar sannolikt är borta för alltid. Vi går till vakten vid parken och ber om hjälp. De är mer än bara hjälpsamma och lyssnar på meddelandena på telefonen som stundvis är på Bahasa Malaysia (officiella språket). Efter en stund utan framgång åker två av dem och skjutsar oss till polisstationen och hjälper oss med en anmälan. Det tar en bra stund på polisstationen och eftersom vi inte har det fullständiga registreringsnumret på bilen (det kan man tydligen bara se före och under färden) kan polisen inte hjälpa oss utan föreslår att vi åker till Ubercenter för att få hjälp där. Återigen skjutsas vi genom stan och under tiden får vi en intressant pratstund med vad som visar sig vara Perdana Parks Manager som vill studera Human Resources i Europa. Han kör oss gärna etersom han ska jobba över idag för att kunna börja senare dagen efter, och han var dessutom trött på parken och åkte gärna ut och gjorde något annat en stund. Han har ganska bra koll på skandinavien och vill väldigt gärna se snö och helst av allt vill han arbeta med HR inom försvarsmakten i Malaysia. Han har dock fått avslag pga. överkvalifikation. Under bilfärden ringer hans telefon där vakten berättar att Uberföraren kommit tillbaka med våra prylar. Vi kan pusta ut, lyckan är gjord! Vi vänder och får tillbaka ryggsäcken, Park Managern åker själv tillbaka till polisstationen för att ta tillbaka anmälen medan han rekommenderar oss att stanna för att titta på musikfontänen som slås på vid 19. Vi är evigt tacksamma för hans och alla andras ovärdeliga hjälp. Vi byter facebook och ber honom höra av sig om han någon gång kommer till Sverige. Vi kanske har haft tur (eller bara alltid verkat väldigt hjälplösa och handfallna), men hittills har vi fått ett fantastiskt intryck av människorna häromkring. Genuint hjälpsamma, intresserade och välvilliga, utan att förvänta sig något i gengäld.

Klockan är redan 17 och vi har fortfarande inte hunnit leka någonting så vi går mot lekplatsen där barnen välförtjänt kan leka av sig en stund, och tar en promenad runt dammen i parken som är gjord för lek och träning med löpspår, två lekplatser, två utegym och gratis dricksvatten. I dammen simmade också sköldpaddor och fiskar som var minst lika spännande som lekplatsen. Efter en bit mat var klockan strax sju och vi satte oss för att betrakta fontänen som slogs igång tillsammans med musik och lampor i olika färger.

PERDANA PARK lekplats

Perdana park lekplats2

sunset of Perdaana
Solnedgång i Perdana Park

musical fontain
Perdana Park Musical Fountain

musical o´fountain

Mäktigt tycker vi alla och tar sedan en Uber hem till lägenheten i Melinsung, denna gången med ryggsäcken i knät hela färden hem. Barnen somnar snabbt i bilen efter en lång dag och vi kan bära in dem och lägga dem utan att de vaknar.

Dagen bjöd på många bakslag men trots alla besvikelser väger alla trevliga människor och deras enorma hjälpsamhet över allt. Människorna på Borneo besitter en enorm värme för andra och vi är så lyckliga att vi får ta del av den.