I krigets fotspår

Ho Chi Minh är onekligen känt för sina spår av Vietnamkriget son varade i över 19 år under 50-70 talet. De mest kända kvarlevorna och minnena i Ho Chi Minh finns samlade i The War Remnants Museum och Cu Chi-tunnlarna. Eftersom barnen var så små övervägde vi beslutet noga att ta dem till dessa platser. Det är inte vad man brukar ta med sina barn på och vi ville inte skapa hemska mardrömmar med tanke på vilka fruktansvärda bilder vi vet finns i museet till exempel.

Till slut kom vi ändå fram till att vi skulle åka till både museet och tunnlarna. Vi resonerade som så att vi inte vill undanhålla någonting från våra barn. Vi vill att de ska ha en nyanserad bild av världen, både det bra och det dåliga men att vi alltid ska finnas bredvid och förklara vad det handlar om och vad som faktiskt är realistiskt att vara rädd för. Så kommande två dagar spenderade vi på The War Remnants Museum och i Cu Chi-tunnlarna.

The War Remnants Museum

Museet består av tre delar, första delen är utomhus med amerikanska stridsvagnar, stridsplan, helikoptrar och andra fordon. Alla riktiga och som kvarlämnats efter kriget. Denna delen är inte särskilt skrämmande, det skulle lika gärna kunna vara en uppvisningsdag i Försvarsmakten om man inte har koll på skillnaden mellan fordonen.

Andra delen är inomhus med bilder, affischer, vapen och andra artefakter från kriget. Här kan man se bilder från amerikanska soldater, nedbrända hus, och döda och lemlästade människor. Effekter av Agent Orange visas, en kemikalie som användes av amerikaner under kriget för att döda allt som växer för att lättare kunna hitta fiender från luften. Effekterna bar svält och otaliga födelsedefekter för generationer av människor. Den här delen är fruktansvärd och det är inte möjligt att gå oberörd i det här museet. Malin gick därför i förväg för att se över bilderna och vi skippade de delarna på döda och lemlästade människor, som vi ansåg var väl magstarkt för barnen.

Sista delen är likaså utomhus där man kan se hur ett fängelse såg ut, burarna man höll fångar i och olika tortyrmetoder som användes. Man förstod inte så mycket utan en förklaring vilket vi kunde anpassa till barnen och välja hur mycket vi ville säga till dem.

Milo somnade under museibesöket och sov mestadelen av inomhusdelen. Dante höll sig vaken och var oerhört intresserad. Under två timmar gick vi runt inomhus och Dante lyssnade intresserat och med stor vördnad. Trots hans unga ålder höll han fokusen uppe och stannade framför varenda tavla och frågade vad som skedde, och vi svarade så gott vi kunde.

Vietnamkriget

Vi vill ta tillfället i akt och lite kort berätta om Vietnamkriget. Varför kan man ju undra, det här är ju en reseblogg med små barn. Jo, vi är måna om att ge en riktig bild och skildring av vad vi gör och ser.

Ibland kan man få uppfattningen om att kriget var mellan Vietnam och USA vilket är långt ifrån sanningen. Vietnam var delat i två: nord och syd där Nordvietnam kämpade för ett kommunistiskt styre genom diktatur. Sydvietnam ville ha ett demokratiskt land. Det här var till en början ett inbörderskrig där omvärlden utefter intressen lade sig i på någon sida av kriget. Det var många länder och grupper som medverkade i kriget på vardera sida:

Tittar man noga på den här bilden ser man att amerikanen i vattnet ser ut som en karikatyr ritad med elakartade och oproportionella drag medan den andra personen (troligtvis ska det vara en nordvietnames men kanske också en kines eller nordkorean) som kämpar mot amerikanen står över en grupp som troligtvis symboliserar folket. Den här personen har mer realistiska och mänskliga drag och ser långt mer omtänksam ut. Amerikanen bär på vapen och ser ut att gå till anfall medan Nordvietnamesen(?) försvarar ett folk. Vi vet inte vad som står här men det är tydligt vem som är den “onda” och vem som är den “goda” och vad propagandan står för.

  • Sydvietnam
  • USA
  • Sydkorea
  • Australien
  • Nya Zeeland
  • Laos
  • Kambodja
  • Khmer Republic
  • Thailand
  • Filippinerna

Anledningen till att omvärlden och USA lade sig i kriget var en rädsla för att kommunismen skulle sprida sig och skapa en global stormakt och därmed hota demokratin.

Så vem vann kriget?
Nordvietnam.

Vietnam är en kommunstisk diktatur vilket är viktigt att komma ihåg. Det är inte ett enkelt land och du vet än idag inte vem som står för vilka åsikter. Skolböckerna har skrivits om till att passa Nordvietnams perspektiv. På gatorna i Ho Chi Minh hänger fortfarande affischer med kommunistiska symboler och bilder på kvinnor och barn bärandes på vapen. I krigsmuseet vi var på är det lätt att fästa sig vid de fruktansvärda bilder och den skräck som människor levde i. Problemet är att i museet står att bilderna, historien och museet representerar hela Vietnams befolkning vilket faktiskt är felaktigt. Vietnamkriget var till en början ett inbördeskrig där vietnameser slogs mot varandra. USA liksom andra länder slogs både sida vid sida om och mot vietnameser. På museet finns enbart amerikanska krigsfordon, bilder på Vietnameser som är döda och lemlästade, amerikanska soldater i krig i ett annat land, liksom bilder och affischer från andra länders protester mot USAs beblandning i kriget. Museet är med andra ord väldigt ensidigt och vinklat vilket man kan förvänta sig.

Var det rätt eller fel att lägga sig i? Det är upp till var och en att tycka till om.

Cu Chi-tunnlarna

Cu Chi-tunnlarna är ett nätverk av tunnlar under marken där Viet Cong hade sin bas. Viet Cong var en armé av människor som bodde i södra delarna men stödde och kämpade för Nordvietnam. Människorna i Viet Cong levde i tunnlarna och vilade eller arbetade i tunnlarna på dagarna och kom ut på natten för att ta hand om åkrar, leta efter mat eller kriga.

Tunnlarna var relativt rymliga. Och med relativt menar vi verkligen relativt eftersom vi av erfarenhet vet att det finns trängre tunnlar i andra delar av landet från krigstiden. Men i tunnlarna fanns också giftiga ormar, skorpioner, tusenfotingar och andra djur och under bombningar var människorna ibland tvungna att stanna i tunnlarna i flera dagar åt gången.

På den guidade turen får man också se fällor som användes i djungeln med utgrävda gropar fyllda med vässade spättar som sedan gömdes med en täckande fallucka som effektivt slogs igen över huvudet på personen som ramlat ner. Alla fällor var enkla men otroligt effektiva och möjliga att bygga mer eller mindre precis var som helst vilket måste gjort kriget i Vietnam fruktansvärt skrämmande och aldrig vilande för de soldater som deltog.

Det gick en kall kår genom kroppen mer än en gång under turen till tunnlarna. Med rätta. Livet var svårt och måste också varit otroligt psykologisk påftrestande för alla, oavsett sida. Det var omöjligt att veta säkert vem som man kämpade med eller emot och nästa steg kunde innebära både sprängladdning eller en fälla från Viet Cong.

Vi gick ner i tunnlarna och vandrade några hundra meter för att se hur människorna här faktiskt levde under så många år. Med krökta ryggar gick vi flåsande i tunneln. Flera som var med på turen vågade aldrig gå ner. Med rätta, här är inget ställe om man är rädd för mörker eller har klaustrofobi!

Dante och Milo tittade tvekande på oss när vi var påväg ner och vi försäkrade dem om att allt var i sin ordning. De följde med utan problem om än tvekande och några gånger uttryckes en vilja att sitta i famnen. Vi alla lyckades fullfölja gångturen i tunnlarna och Milo utnämndes efteråt till den yngsta personen som guiden någonsin sett gå i tunnlarna.

Var det värt att åka?

Det är definitvt värt att åka eftersom det är en viktig del i historien. Alla typer av krigsefterlämningar är värda att ta reda på mer om, att se och sätta sig in i livet under krig och fasorna som medföljer. Utan historia kan vi inte navigera framtiden på ett bra sätt. Det är något vi vill lära våra barn tidigt även om de denna gång inte vet allt eller förstår allt.

Gav erfarenheten effekter för barnen?
En viktig fråga. Ja, det gjorde det. Efter de här besöken lekte de krigsmuseum, krig och de ritade teckningar på krig, soldater, stridsvagnar i ungefär två år. Detta är normalt, barns lek är en bearbetning av vad de sett och varit med om. Däremot trodde vi inte att teckningarna på krig och soldater skulle vara såpass länge. Sett i efterhand ångrar vi ändå ingenting. Milo minns inte mycket och han ritar ofta av Dantes teckningar. Dante minns både museet och tunnlarna och har en enorm kunskap om och nyanserad syn på Vietnamkriget. Och det är ju just det vi ville åstadkomma med besöket. En kunskapsbaserad, nyanserad bild av en tid vi inte vill ska upprepa sig. Politiken bakom och vad kriget handlade om har han också koll på vilket också är fantastiskt.

Så om ni är i krokarna, är det väl värt ett besök, men som alltid med en kritiskt förhållningssätt till vad man ser och hör.