Nästa stopp: Dalat

På förmiddagen slänger vi upp väskorna på ryggarna och börjar gå mot busstationen. Det är dags att säga hejdå till Phan Thiet. Det är inte så långt till busstationen men det är varmt och fuktigt och svetten rinner. Väl där går det smidigt och vi kommer efter en stund på bussen och är återigen påväg till vår nästa destination, Dalat. Den ca fyra timmar långa bussresan gick bra tack vare mängden snacks, pennor, papper och Bamse. Vi visste att det skulle vara kyligare i Dalat som ligger bland bergen än vid kusten där det är ett tropiskt klimat. När bussen väl stannade var det redan mörkt ute och vi möttes av en kyla vi inte riktigt hade räknat med. Vi hade packat alla våra varma kläder lättillgängligt längst upp i ryggsäckarna och klädde snabbt på oss allt vi ägde och hade. Vi tog en taxi till vårt hotell och började installera oss i vårt rum. Vi insåg snabbt att det här skulle bli en helt annan upplevelse eftersom temperaturen började närma sig nollan och vårt hotellrum hade vackra men dock inte det bäst lämpade väggarna för klimatet. Det var murade väggar och teglet längst upp var vackert dekorerade med hål ut till korridoren där alla fönster konstant stod på vid gavel. Det gjorde det både extremt lyhört och svinkallt. Av någon anledning var alla fönster alltid öppna i Dalat och husen var utan både isolering och uppvärmning. Trots det annorlunda klimatet hade de alltså samma konstruktion på husen som vid kusten. Tack och lov hade de de tjockaste täckena vi någonsin upplevt så frös gjorde vi ändå inte. Duschning och toalettbesök var lite som att campa dock, snabbt och effektivt! Finaste utsikten från rummet fick vi också!

När vi installerat oss begav vi oss ut för att få i oss lite mat, vålhungriga som vi var. Märkligt nog hittade vi inte någon restaurang alls och vi vandrade och vandrade medan magarna började kurra ikapp. Till slut hittade vi vad som såg ut som ett stort garage med uppfälld garageport och låga bord och bänkar inuti. Det var tomt därinne men möblemanget fick oss att misstänka att det var en restaurang så vi gick in. En kvinna kom ut som inte kunde ett ord engelska så vi tecknade till henne att vi var hungriga och hon bad oss att sätta oss ner. Snart kom hon ut med tallrikar, glas, pinnar att äta med, en stor skål sallad, rispapper, soja, tallrikar med rått marinerat kött och en grill som hon satte på vårt bord.

Hon visade oss hur vi skulle göra vårrullar och grilla köttet och det var så gudomligt gott! Till vår stora lättnad älskade barnen maten och köttet verkade inte kunna grillas snabbt nog. Medan vi satt där och åt fylldes “garaget” och det var snart fullsatt med människor som grillade, skrattade och åt tillsammans alla med en liten glimt åt vårt håll. Milo var som vanligt i centrum med sitt blonda hår och många ville gärna röra vid hans blonda svall och nypa i hans kinder. Trots att det var kallt ute och garagedörren var vidöppen var det inte kallt, glöden från grillarna och alla människor gjorde det varmt och märkligt nog skapade en väldigt mysig upplevelse trots den bara känslan av sitta i ett betonggarage.

Vi gick därifrån mätta och glada och med en ny matupplevelse i bagaget. Det är sådana här tillfällen som gör resande så spännande, man vet aldrig var man hamnar och vad man får (vi har än idag inte en aning om vad vi åt) men det är också det som är tjusningen och skapar de där fantastiska, spännande och speciella minnena!