Nattbuss till Ho Chi Minh

Innan barnen kom in i bilden var vi ute och reste 1,5 år 2009-2010 i Australien och Sydostasien. Vi har såklart många minnesvärda stunder från den resan men en sticker ut. I alla fall nu när man själv är förälder. Vi reste igenom Vietnam och färdades ofta på nätterna med nattbussar. De är väldigt bekväma att färdas i eftersom det är sängar istället för säten på bussen. Hur som haver stannade vi på en rastplats någon gång mitt i natten om någon behövde gå på toa. Med på samma buss färdades en ensam mamma med sin dotter i femårsåldern. Mamman väckte dottern mjukt och sa att det var dags att gå på toaletten och påminde dottern om att bussen stannar ibland så man har möjlighet att gå på toa. Trots att den lilla flickan var helt nyvaken nickade hon och var helt med på vad som skedde och varför och följde med sin mamma.

Den här interaktionen gav ett djupt intryck. Dels fascinerades vi båda av hur modig mamman var som tog med ett så litet barn att resa på ett sånt här sätt. Det tar på krafterna utan barn! Dels imponerades vi av att de båda var helt överens och på det klara med vad som behövde göras. De båda var så anpassningsbara och samstämmiga. Den lilla familjen plockade även bort stereotypen om att backpacking enbart är för ungdomar.

Sju år senare sitter eller snarare ligger vi på nattbussen på väg till Ho Chi Minh City med våra två barn i samma ålder också med samma anpassningsbarhet.

Äventyr, backpacking, resande i alla dess former är möjligt med barn.

Vi avslutar Dalat med lyxig pizza som kvällsmat. Vi säger hejdå till Dalat och hej till Ho Chi Minh City.