Vi är precis hemkomna från en tredagarstur i Poring som ligger i Borneos inland mitt bland höga berg, djupa dalar och regnskog så långt ögat kan nå. Poring är känt för sina varma källor, men själva källorna var faktiskt en riktig besvikelse. De varma källorna bestod av ett badkar med varmvatten. De övriga två pooler kändes mer som att bada med isbjörnar i Arktis. Det kalla vattnet hindrade dock inte Dante som tyckte det var superkul eftersom det fanns en rutschkana. Med resterande huttrande familjemedlemmar vid sin sida blev det ett antal åkturer innan läpparna blev blå även på honom och vi fick gå upp och värma oss.

poring rutschkanepool
Iskalla pooler i Poring Hot Springs.

poring armhävningar
Armhävningar för att få upp värmen och kunna åka några gånger till.

I Poring fanns även en Tree Top Walk uppe bland trätopparna där vi fick se regnskogen från en helt annan vinkel. Dante och Milo som inte ännu förstått det här med höjdrädsla traskade på i deras takt. Jag (Malin) som är höjdrädd insåg plötsligt, när jag tagit första steget ut på den vajande plankan som sitter fast i några bamburör och rep, att jag är höjdrädd. Igen. Det här är alltså inte första gången jag gjort samma upptäckt om mig själv. Efter två bungyjumps och två Tree Top Walks i bagaget borde jag veta bättre men nu står jag där och inspekterar konstruktionen på bron mellan träden vilket inte gör situationen bättre. Med målet att komma fram utan att bli helt paralyserad eller dö och dessutom inte visa något för barnen är lättare sagt än gjort. Med Dante som springer i förväg och gör att bron vajar mer än nödvändigt och Milo som går lika långsamt som en snigel för att betrakta vyn blir vandringen något av en tortyr. Allt medan svetten lackar på mig står Krister och försöker filma och fotografera spektaklet så gott han kan. Väl nere på skakiga ben och med spralliga barn kunde jag äntligen pusta ut och konstatera att jag än en gång lurat döden och får leva ännu en dag.

tree top walk familjen

Tree top Walk Milo
Milo springandes i Porings Tree Top Walk.

Vi tog även en liten vandring ut till ett vattenfall. Vi gjorde dock misstaget att börja prata om vilka djur som finns i djungeln och tigrar kom på tal. Efter detta vägrade Dante gå mer och ville enbart bli buren. Efter en lång dag antog vi att han var trött så han fick som han ville. Det var först när vi kom fram till vattenfallet som han blev helt otröstlig så fort vi satte ner honom på marken och efter att ha lugnat ner sig och vi hade pratat igenom det hella insåg vi att han var totalt livrädd för tigrar och vågade därför inte gå själv. Efter att ha rett ut att tigrar inte finns här kunde vi äntligen njuta lite av vattenfallet innan det var dags att gå hemåt igen (på axlarna, för säkerhets skull).

vandring i regnskog
På väg till vattenfallet (och på vakt mot tigrar).

vattenfall
Kipungit vattenfall.

I Poring bodde vi på ett fantastiskt guesthouse inne i regnskogen en liten bit från källorna. Guesthouset ägdes av en gammal professor i statsvetenskap och hans fru som nu gått i pension. Paret var otroligt vänliga och körde oss till och från källorna. De visade oss runt i deras oas till trädgård och pekade ut bananträd, papayaträd, kokospalmer och kakaoplantor. De hade även frigående höns, kaniner, katter, hundar och fiskar som barnen till deras stora förtjusning fick mata. De odlade orkideer från kokosnötter hängandes från taket och olika örter i avskalade bamburör. För den som ska till Poring kan vi varmt rekommendera Kinabalu Poring Vacation Lodge. Ja, vi vet. Facebook och marknadsföring kanske inte är det gamla parets starkaste sida, men det är riktgt mysigt i verkligheten!

poring hotel

gunga poring
Gungor i trädgården!

Det var enkelt att ta sig till Poring men inte lika enkelt att ta sig hem. En Uber är aldrig långt bort från var vi bor, och den drygt tre timmar långa resan kostade oss blott RM 130 (ca 235 kr). Kring Poring finns dock inte Uber, så det fick bli lite ”mindre tillförlitliga” transportmedel på hemfärden. Det finns även mycket annat att se i området som Kinabalu Park, Borneos enda mjölkgård och teodlingar. Trots att det fanns mycket runtomkring valde vi att åka hem eftersom osäkerheten kring hur hemresan skulle bli var för stor. Men kanske kommer det en revansch senare, vi får se. För den som befinner sig i Sabah och vill se området rekommenderar vi att hyra egen bil!

Ett antal myggbett rikare gav vi oss hemåt på morgonen med ägaren som körde oss till byn där vi bytte till minibuss till Kota Kinabalu och därifrån tog vi en taxi hem. Återigen måste vi säga att vi är väldigt stolta över Dante och Milo som utan problem packar sina ryggsäckar och ser fram emot ”äventyret att resa” som Dante säger. De tar på sig sina ryggsäckar och utan minsta problem hänger med på allt, sover i konstiga ställningar när de behöver, ber om mat och vatten när de behöver och tar intresserat in allt som händer runtomkring. Det är som om de kommer in i någon sorts ”resmode” där allt blir intressant och spännande. Väl hemma kunde vi ta ett välförtjänt bad i poolen och säga hej till barnens kompisar, Urgina, Jassir och Adam, tre kusiner som barnen kommit att fästa sig vid.

poring milo guesthouse
Ryggsäcken på, dags att bege sig hemåt.