I Kuching finns också ett rehabiliteringscenter för orangutanger som vi såklart ville besöka. Aporna här är halvvilda precis som i Sepilok men vi varnades innan vi gick in att orangutangerna här inte är som på andra rehabiliteringscenter. Här tränas de att vara mer aggressiva eftersom området har flera olika typer av apor och alla slåss de om samma mat. I skogen finns också tre alfahannar vilket gjorde stämningen mer aggressiv och bråk mellan dem var inte helt ovanligt.

Vädret var ostabilt och regnet öste ner strax innan vi gick in i skogen men vädergudarna hörde vår vädjan och molnen behöll sitt regn under hela vår vistelse i Semenggoh.

Vi fick vandra en kort sträcka i regnskogen med djurvårdare runtomkring oss hela tiden på sin vakt vilket fick oss att inse att det här inte var någon lek. Under den korta promenaden såg vi träden vaja precis bredvid oss och när vi tittar upp ser vi en vuxen orangutang sitta på en gren och betrakta oss medan vi gick förbi.

Väl framme vid den lilla gläntan där vi kunde se orangutangerna komma och ta för sig av maten kom fler än vi förväntat oss. En stor alfahanne, en mamma med en liten bebis på magen, en unge och ett antal olika orangutanger samlades runtomkring i träden för att kanske våga sig fram för en munsbit. Sammnlagt såg vi runt 15 orangutanger vilket var betydligt bättre än väntat. Det händer ibland att inga orangutanger alls visar sig, så vi hade tur!

Jämfört med upplevelsen på Sepiloks Orang Utan Rehabilitation Centre kändes Semenggoh mer genuint och vildare. Sepilok hade en fin boardwalk för turister och ett ganska nytt center där man kunde se Orangutangerna äta och leka i en lekplats. Med andra ord var Sepilok mer anpassat efter turister och makakerna utgjorde hotet för människor medan i Semenggoh var centret utformat efter orangutangerna med människor som besökare på deras villkor.

Ett stort plus var också att Semenggoh (20 RM – 39 kr) låg nära Kuching och var långt mycket mer prisvärt än Sepilok (100 RM – 193 kr).

Att få se vilda djur (okej, halvvilda) är en helt magisk upplevelse, det är något alldeles speciellt att få se dem vara i sitt naturliga habitat utan (alltför mycket) påverkan av människor. Det är en upplevelse som fyller en med vördnad, förundran och respekt som är svår att förklara. Och det är något alldeles extra att se att barn så små som Dante och Milo också kan uppleva det, om än för en kortare stund innan fokus skiftas till annat intressant, såsom stenar på marken..

Orangutan 1
En av alfahannarna.

Orangutan 2
En unge på väg ner till maten.

Orangutan 3
Mamma med sin bebis på magen.

orangutang 4
På väg tillbaka från Semenggoh och diskuterar (leker) om vad vi precis sett.