Inlägg

Påsken är över, den har varit riktigt bra med påskharen som kom på besök. Jag (Malin) var i köket när jag plötsligt hörde något utanför huset och vem var det om inte påskharen själv med en korg med påskägg! Han vinkade och kilade iväg bakom huset. Jag ropade förstås på killarna att skynda sig ner men de hann tyvärr inte se påskharen. Han var lite för snabb trots att de sprang så fort benen bar dem. Tack och lov hade jag ju telefonen i närheten och hann ta några kort på påskharen. ;)

Pojkarna tog det hela på största allvar och letade noggrant efter påskharen och föreslog att vi kunde ringa honom när vi inte kunde hitta honom. Tyvärr hade vi ju inte påskharens nummer, så om någon har hans nummer så vore vi ytterst tacksamma om vi kunde få det!

Vi gick över till att leta efter ägg istället och visst hade påskharen gömt några i trädgården. Så numera är Dante mån om att både påskharen och jultomten inkluderas i våra måltider med varsin tallrik redo ifall de skulle dyka upp.

påskharen4

påskharen2

Efter påskhelgen hände dock det som inte fick hända, Dante ramlade baklänges och slog huvudet i asfalten. När jag lyfter på mössan ser jag ett hål in i huvudet och blod som pulserar ut. Jag sätter ner Dante i vagnen, försöker samla mig och ringer Krister. 112 säger han, ja, varför tänkte jag inte på det själv? Jag ringer efter ambulans som kommer direkt och grannen som jobbar i närheten kommer likaså i ilfart för att ta Milo till sjukhuset och möta upp oss där. Dante är ledsen men samlad när vi till slut sätter oss i ambulansen. Ambulanspersonalen, läkarna och sjuksköterskorna är alla himla goa mot oss och sköter allt perfekt. Väl på sjukhuset när blodet torkas bort är hålet mindre än befarat och han behöver bara tejpas. Vi klarade oss lindrigt undan och Dante mår bra igen. Samtidigt som jag känner mig tacksam finns en känsla av obehag kvar. Under kvällen börjar tankarna snurra, tänk om vi inte varit i Sverige? Tänk om vi varit någon helt annanstans och behövt akut hjälp i ett land vi inte kan språket, inte har människor runt oss som kommer när vi behöver det som mest eller där sjukhuspersonalen inte är lika kunniga?

Tänk om. Tanken är livsfarlig. Vad är det vi tar med våra barn på? Utsätter vi dem för onödiga risker? Tänk om något skulle hända..

När jag nu tänkt över det ur fler perspektiv vet jag att det inte är en anledning att aldrig göra något som skulle kunna förknippas med en risk. Det är riskfyllt att leva och vad vore det för ett liv att leva utifrån sina rädslor.

Men händelsen har fått oss att inse att vi måste ha en plan för akuta händelser, därför kommer vi göra en nödfallsplan där bland annat en sjukvårdsplan med telefonnummer till motsvarande länders 112, våra boendevärdar, försäkringsbolag, kunskap om var närmsta sjukhus och tryckkammare finns om något faktiskt skulle hända, vad vi ska göra om vi blir överfallna, bestulna mm. Håll utkik under reseförberedelser där vi kommer lägga upp detta i framtiden!

Till sist, tusen tack Richard som släpper allt för att komma till vår undsättning. Goda grannar är guld värt, har ni sådana så håll i dem hårt!