Vår vardag i Vietnam

Vardagen i Vietnam lunkade på. En av de stora glädjeämnena var våra grannar. Vi bodde bredvid en vietnamesisk familj som gav oss flera förvirrade och glada stunder och någon kulturkrock då och då. Det fina med att bo granne med människor från ett annat land under en längre tid är att man lär känna kulturen, vanor och människorna på ett djupare plan.
På de första två bilderna sitter barnen på deras veranda och den blå dörren leder in till deras vardagsrum som vissa kvällar i veckan förvandlas till ett klassrum. Föräldrarna är nämligen lärare men eftersom lönen är så dålig extraknäcker de som engelskalärare för ungdomar i högstadieåldern. Dessa kvällar fylls hela deras (och vår) utegård med ungdomar som väntar på att komma in i vardagsrummet/klassrummet. Minuterna innan har familjen flyttat bort alla leksaker, placerat ut stolar i det trånga utrymmet och rullat ut en svarta tavlan som täcker ingången till deras kök. Därefter ekar hela gården av engelska fraser som ungdomarna säger i kör. Efter en timma är det åter igen ett vardagsrum och morfadern sitter på sin stol på verandan medan familjens minsting leker bredvid.

Deras minsting är en flicka, bara något år äldre än pojkarna som är underbart bubblande glad och rättfram. Trots att vi inte kan prata med varandra så bjuder hon in pojkarna hem till sig och delar med sig av sina leksaker. Hon försöker lära oss Vietnamesiska men tyvärr är vi hopplösa studenter till hennes stora förtjusning.
Det är fint att se att barnen leker på trots att de inte pratar med varandra. På något sätt lyckas barn alltid anpassa sig och hitta vägar trots språkbarriären till skillnad från oss vuxna som verkar ha språket som enda väg att kommunicera. Går det inte verbalt så verkar det ofta inte gå alls. Det verkar ibland som att barn har ett annat språk som vi vuxna inte förstår, som är universalt och går förbi alla verbala språk. Och det är fantastisk att se.

Hon knackar på hos oss ibland och kommer in och leker med pojkarna. De hoppar och busar tills hennes mamma kommer och kollar var hon håller hus. Då och då blir vi bjudna på mat, vilket är himla kul och spännande. Det är något visst med att bli bjuden på mat hos människor i en annan kultur. Det är dessa stunder som är de mest minnesvärda. Det är dessa stunder som gör intryck, när man blir inbjuden på middag, på nyårsfirande, när barnen hittar vänner eller man kan diskutera något som man aldrig annars hade fått inblick i.

Vi hade även pratstunder med farfadern som berättade om huset de bor i och Vietnam genom tiderna, om kriget och vad skolan lär ut, om vinklade läroböcker och korruption.

Vi hade även förmånen att få se ett festen efter ett vietnamesiskt bröllop där vi hade möjlighet att posera där alla gästerna fick stå och ta kort innan middagen tog vid.