Vi börjar installera oss så smått i vår lilla trerumslägenhet strax utanför Papar i norra Borneo. Värmen är påtaglig och bestämmer tempot som är lågt och slumrande i motsats till Sveriges stressiga vardagspussel. Trots att vi bor strax utanför samhället finns det mesta vi behöver här med några små affärer med det mest nödvändiga utbudet. En resturang och ett gatukök finns jämte butikerna som ligger ca 200 meter från vår lägenhet. Även om vi har ett kök köper vi alla måltider förutom mellanmålen på den lokala resturangen. Vår frukost kostar 10 Malaysiska ringgit vilket motsvarar ungefär 18 kronor. Då äter vi varsin Roti vilket är ett typ av tunnbröd med inbakat ägg som man doppar i en sås, och frukt till. Barnen har inte kommit in i den malaysiska maten ännu och vi ger dem den tid de behöver. Vi beställer in olika rätter och låter dem prova det de vill, under tiden får de äta det som de känner sig trygga med och tycker om. Än så länge fungerar nötter, roti, frukt, nudlar, vitt ris, ett fralliknande bröd från butiken och ibland friterade potatisplättar.

Frukosten

Frukosten


meloner

Närmaste välsorterade affär ligger 7 kilometer bort i Papar, dit tar vi en taxi (Uber) för 7 ringgit (13 kr) och kan handla lite mer mat som inte finns i de lokala butikerna.

Storhandlat för första gången

Storhandlat för första gången

I grannskapet har vi två poolområden, den första ca 100 meter bort och den andra ligger ytterligare 100 meter bort. Båda har en barnpool som passar perfekt för barnen där vattnet går till axlarna på Milo som är kortast. Första besöket resulterade i dagens höjdenspunkt för grannskapets barn. Ca 8 barn lekte med Milo som glatt grejade med dem till deras stora förtjusning. Dante var lite mer reserverad men kallar barnen sina kompisar och ville inte gå därifrån när det var dags att gå hem för att lägga sig. Vi badar numera minst en gång om dagen och barnen stortrivs i vattnet. Dante har påbörjat någon självskapad simträning och kan redan ben- och armtagen var för sig, nu gäller det bara att koordinera dem också!

Havet ligger ett stenkast från poolen som har varit helt obefolkad varje gång vi varit där. I havet finns också maneter som vi aktar oss noga för, vilket kanske kan förklara varför det inte blir någon trängsel. Det finns också en liten risk för saltvattenskrokodiler. De håller egentligen till vid träsken men har setts någon gång bada i Papar som ligger några kilometer bort. Vi håller oss därför på mitten av stranden där regnskogen och mangroveträsken inte tränger sig på och vattnet är blått och klart. ;)

dante strand

Det finns också ca sex lekplatser i området men ofta är det lite för varmt för att leka på dem, poolen är populärare. Bostadsområdet vi bor i omringas av regnskog och ibland får vi påhälsning av apor, troligtvis någon sorts makaker, som sitter på lekplatsen precis utanför vårt hus.

Värmen är hög, luftfuktigheten likaså och visst blir vi påverkade. Barnen orkar inte gå lika långt själva och behöver en extra tupplur på dagen. Det mesta är nytt och vi försöker ta det lugnt och inte stressa fram något av barnen, de behöver få vänja sig i sin takt. Dante blir generellt negativ till det mesta när han är trött, så vi försöker att äta när han är pigg och glad och mer redo att testa nya saker. Milo provar enbart det Dante provar och iakttar Dante och hans val noga. Människorna är väldigt vänliga och anser oss vara ganska exotiska och många vill gärna röra och klappa barnen, något som Dante inte alltid uppskattar. Han har fritt tillträde att sitta i famnen så att han kan krama oss och hålla sig undan när det blir för mycket. Milo är mer öppen men sitter gärna också i famnen när det blir för mycket. Det är spännande att bo i ett område med enbart lokalbefolkning. Sedan vi kom till Borneo har vi inte sedan vi lämnade flygplatsen sett någon turist. Så det finns en ganska stor nyfikenhet på oss och många vänder sig om för att ta en extra titt. Bilar som kör förbi saktar ner för att vinka, och en del hänger ut från balkonger och fönster när vi kommer gående.

Vi har också märkt ett behov hos barnen och speciellt Dante att få leka igenom allt vi gjort. Sedan vi kommit fram har vi ”flugit” otaliga gånger i olika sorters flygplan i lägenheten. Barnen är också väldigt observanta på att säkerheten är låg här med få (ingen) som använder cykelhjälm, bilbarnstolar existerar inte med små barn som klättrar runt i körande bilar och inga hörselskydd när de trimmar gräset. Skandal! Dante anser det vara väldigt bekymmersamt att mannen som trimmar gräset inte förstår att hans hörsel kan skadas och tycker vi borde ta ett snack med honom..

Det är enkelt att ta sig runt här, trots att det inte finns bussar in till samhället finns det människor som alltid är villiga att köra in oss för 7 ringgit (13 kr för oss alla) och trots att engelskan inte är det officiella språket här är den väldigt utbredd och de flesta talar engelska väldigt väl. Uber och Grab används flitigt här nere, och har hittills fungerat perfekt.

Imorgon väntar vår första riktiga utflykt, till Lok Kawi Wildlife Park!